Lilla L

2012-01-01T20:18:00.002+01:00

2011 var året när Lilla L...

visade sig vara en outtröttlig promenerare som går och går och går och aldrig vill åka vagn längre.

började springa. Det går inte fort men stadigt framåt.

tog sig an trapporna med storm både inomhus och utomhus.

började på gympa och lärde sig göra kullerbyttor så det stod härliga till.

började teckna 2 ordsmeningar och senare också 3 ordsmeningar.

utökade sitt ordförråd med flera hundra procent: de talade orden blev fler och fler och tydligare och tydligare.

badade så fort tillfälle gavs. Och det gjorde det ofta. Inte minst i Thailand i november.

visade sig ha riktig bolltalang.

fick sin första riktiga kompis på dagis.

följde familjetraditionen och inledde en kärlekshistoria med Pippi Långstrump.

lärde sig räkna till 10 med ord.

utvecklade en hel reportoar med sånger som hon gärna framför med både ord och tecken.

Gott Nytt År till alla!

En blivande konstnär?

2011-05-15T10:23:00.003+02:00

Lilla L älskar att rita (var hon nu fått det ifrån?)Här är hennes senaste konstverk - gummor och gubbar. Bra gjort va? Knappt 3 år gammal...

Trots

2011-05-03T21:24:00.003+02:00

Snart fyller Lilla L 3 år och man kan lugnt säga att den sk 3-årstrotsen har infunnit sig med råge. Allting ska hon göra själv. Ta mat själv, borsta tänderna själv, borsta håret själv, klä sig själv och inte minst gå själv. Man får inte bära längre. Det är många "näe" som kommer ur den lilla damens mun varje dag. Och arg blir hon. Denna lilla ljuliga varelse kan bli så arg på oss när det inte blir som hon tänkt. Men i grund och botten är det förstås någonting bra. Trots innebär utveckling och en vilja till självständighet. Det gillar vi.

Navet

2011-02-23T20:19:00.002+01:00

Lova är verkligen navet i vår familj. Den som alla vill samlas kring, den som alla vill vara nära och den som alla vill krama och pussa på mest hela tiden. Och hon håller koll på oss. Räknar oavbrutet in oss - mamma där, pappa där, Malte där, Hjalmar där. Vid middagsbordet och framför TV:n. Om och om igen. Frågar oavbrutet var alla är när dom inte är hemma. Som mest nöjd när alla är samlade.

God Jul och Gott Nytt År!

2010-12-27T15:53:00.000+01:00

Wow!

2010-11-24T15:43:00.002+01:00

Lilla L har börjat prata. Faktiskt. Vi står häpna brevid och lyssnar. Hon försöker härma nästan allting vi säger. En del ord är VÄLDIGT otydliga men en del ord är nästan rena. Hon tecknar samtidigt som hon pratar så vi förstår ju vad hon menar. Annars skulle det vara svårare. Men ändå. Jag är grymt imponerad av henne - hon VILL ju prata.Och det känns som en början.

Vår lilla hjälpreda

2010-11-14T22:17:00.007+01:00

Lilla L har blivit en hejjare på att hjälpa till här hemma. Hon plockar i och ur diskmaskinen, i och ur tvättmaskinen, dukar innan middag samt torkar gärna av bord och golv. Faktiskt till stor hjälp!

Jäkla busunge!!!

2010-10-31T18:55:00.004+01:00

Pappa J skriver:

Hon har utvecklat en lite ny sida vår lilla sköna unge. Det är ju så där med barn att ju äldre de blir desto mer lär man känna deras unika personlighet. Stora storebror är ordningssam, pålitlig men samtidigt väldigt envis. Lilla storebror är en charmig slarver som gör allt på lust och intuition och älskar att sova länge på morgnarna. Vi trodde att Lilla L var en snäll och följsam tjej som aldrig tar några risker i onödan. Men när hon nu är två och ett halvt så måste vi lägga till en egenskap. Hon är helt enkelt ett busfrö.

Några exempel från de senaste dagarna:
- Vi har just dukat upp fina lördagsmiddagen och tänt alla fina ljus. Precis när vi lagt upp maten på hennes tallrik greppar hon den resolut och slänger den i golvet. All pasta hamnar på mattan.

- Vi lägger mer eller mindre ömtåliga saker på den låga skiljevägg som går mellan trappan och hallen i övervåningen. En praktisk mellanstation för saker som ska ner i källaren så kan man ta dom med sig när man ändå är på väg ner dit. Nya nöjet: Att vräka ner allt som ligger där så det krossas/förstörs i trappan.

- Vi sätter på musik på datorn. Nya nöjet: Smacka ihop laptoppen med en smäll så den stängs av och musiken tystnar.

Och det säkraste sättet att få henne att fortsätta med alla såna upptåg är att se arg ut och säga NEJ!!! Det är det mest dråpliga hon vet. Den enda effekten det får är att hon gapskrattar och snabbt springer iväg för att göra om samma sak som hon just blev utskälld för.

En jäkla busunge är hon. Och det känns faktiskt rätt skönt.

Utveckling..

2010-09-28T19:55:00.003+02:00

Mamma H skriver;

Det är söndagmorgon. Jag står och klär på mig i sovrummet. Någon står och drar i mitt byxben. När jag kikar ner ser jag en näpen liten flicka som tecknar (och säger) "mamma jobba?" och ser frågande på mig. Tvåordsmeningarna är här nu.

Billig i drift

2010-09-14T21:55:00.002+02:00

Lilla L växer långsamt, ja i alla fall om jag jämför med den tillväxttakten som brorsorna hade i samma ålder. Pigg och rask som hon är så känns det inte som ett problem just nu. Det är till och med bra ur en ekonomisk synpunkt. Hon använder nämligen samma kläder väldigt länge. Och samma skor. Man undrar om dom där små fötterna nånsin ska bli så mycket större.

Här hemma så går hon hela tiden nu. Det känns häftigt! På förskolan tar hon det lugnare och har inte gått lika mycket. Hennes favoritsysselsättning just nu är att sparka boll utomhus. Och jag lovar - hon har talang den tjejen...

På två ben!

2010-08-12T15:05:00.003+02:00

Lilla L har börjat gå. Rekordet så här långt är 12 steg utan stöd. Här kommer bildbevis.

Snart en sommar sedan..

2010-08-03T21:58:00.002+02:00

Mamma H skriver;

Det var länge sedan det skrevs några rader på den här bloggen. Nästan en hel sommar sedan. Datorn har fått vila, tankarna likaså. Sommarlov är härligt. Långt borta är jobb, vardag och rutiner. Vi är här och nu. Allt blir så enkelt. Barnen njuter av den rutinlösa tillvaron och jag likaså. Så här långt har det blivit många lata dagar på den gotländska ön och soliga dagar vid poolen hemma hos mormor och morfar. Och så vårt första teckenläger som var fullt av upplevelser. Det jag tar med mig från den veckan är framförallt de många meningsfulla samtalen med andra föräldrar kvällstid. Om livet. Om livet med ds. Så många trevliga människor som jag nu skulle vilja kalla vänner. Människor jag aldrig tidigare träffat men som vi delar en erfarenhet med. En erfarenhet som inte så många andra har. När veckan led mot sitt slut började jag känna en viss mättnad. En mättnad på allt som har med ds att göra. En längtan efter det "vanliga" livet som väntade utanför. Där ds inte har så stor plats, bara en liten.

Nu packar vi om resväskan igen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Sommarlovet fortsätter lite till. Nu väntar en resa till den garanterade solen.

Bjuder på en bild på vackra sommarbarn!

Midsommartjej!

2010-06-28T22:04:00.004+02:00

Ner för landning

2010-06-13T21:02:00.002+02:00

Blir allt längre mellan inläggen på bloggen men tiden har helt enkelt inte räckt till under den senaste tiden. Maj har, som alltid, varit en väldigt hektisk månad med avslutningar, picknickar och framträdanden. Har man tre barn så får man dessutom mulitplicera med 3 vad gäller allt. Men nu ser vi ljuset i tunneln.Dom flesta av killarnas aktiviteter är nu slut för terminen och vi drar en djup suck av lättnad och ser fram emot 6 veckors ledighet tillsammans. Utan några som helst måsten. Lilla L mår fint-fint. Förutom mamma och pappa säger hon nu också nä, mer och Lova. Häftigt!

Grattis vår älskade 2-åring!

2010-05-24T16:29:00.004+02:00

På tu man hand

2010-05-11T20:31:00.002+02:00

Mamma H skriver;

I morgon bitti flyger storebror H och undertecknad till London för en weekendsemester på tu man hand. Ser verkligen fram emot att få tillbringa mycket tid tillsammans med bara ett barn i taget. Har bestämt mig för att göra samma sak med lillebror M och Lilla L när dom kommer upp i 10-årsåldern. Lillebror M vet redan vart han vill åka. Till ett varmt land där man kan bada. Ska bli spännande att höra vart Lilla l vill åka när hon är 10 år. Bara 8 år dit...

En tålig tjej

2010-05-02T23:34:00.003+02:00

Pappa J skriver:

"Så snäll hon är!". Det hör man ofta om Lilla L. Senast nu i helgen då vi drog iväg hela klanen på Bajen-IFK Norrköping på Söderstadion. Vet inte vad hon tyckte om matchen men så länge hon fick popcorn och bullar så verkade hon stortrivas där i snålblåsten. Inte ett gnälljud kom över hennes läppar under två timmar.

Och även om hon förstås är bajare så unnade hon storsint ändå sin morfar & mormor (inbitna norrköpingsfans) att mysa sig genom middagen efteråt när bortalaget förnedrat Bajen genom att vinna med 3-2.

Någon kanske tänker att hon inte tycker så mycket och därför upplevs som "snäll". Men så ÄR det faktiskt inte. För hon har ofta åsikter om olika saker och protesterar en hel del. Det har vi inte minst märkt nu när hon lärt sig att skaka på huvudet. Det gör hon nämligen väldigt ofta. Nä, vi börjar tro att vi har fått en riktigt tålmodig och tålig tjej som helt enkelt inte är så gnällig. Och det känns härligt.

NÄ!

2010-04-26T19:48:00.002+02:00

Lilla L har lärt sig ett mycket användbart uttryck på sistone. NÄ! För att extra tydligt visa att hon inte vill ha skakar hon samtidigt på huvudet. Bra att kunna.

Nära, nära, nära

2010-04-17T17:21:00.003+02:00

Pappa J skriver:

Som jag varit inne på i några andra inlägg så får man stretcha sitt tålamod tillsammans med Lilla L. Man är ju inte van att vänta så länga på varje nytt steg i utvecklinggen. Just nu är det mycket fokus på stå utan stöd och gå.

Och vet ni? Alldeles nyss ställde jag henne mitt på golvet - och hon stod kvar! I åtminstone tio sekunder. Både hon och jag bubblade av skratt när hon var på väg att ramla men sedan lyckades parera och hålla sig kvar på benen.

Annars är hon otroligt ovillig att ta risker. Hon tar inte nästa steg i utvecklingen förrän hon är 100 procent säker på att lyckas. Så hon har nog haft detta i sig ett tag men tidigare när jag har ställt henne mitt på golvet så har hon direkt satt sig ner. För säkerhets skull.

Men nu: No more. Viva!

Äntligen

2010-04-13T22:16:00.002+02:00

Pappa J skriver:

Varje morgon i TRE långa månader har man stoppat en michelingubbe i barnvagnen; tre lager av bomull, fleece och overall. Som jag har längtat efter ett lite enklare liv med färre lager och större rörelsefrihet.

Och när vi kom hem från påsksemestern häromdagen så var den efterlängtade stunden äntligen här. En manchesterjacka + lätta skor och en tunn mössa räckte som dagisuniform. Så enkelt, så njutbart. Tänk att det krävs så lite för att göra en pappa på gott humör ibland.

Med solsken i blick

2010-03-25T22:37:00.007+01:00

Pappa J skriver:

Det är så kul att gå med Lilla L till dagis. För hon är så oerhört glad i att komma dit. Hon har inte alltid varit så glad i att vi lämnnar bort henne till någon annan. Mycket gråt och tandagnisslan har det blivit. Men dagis var en kärleksaffär från första stund.

Så här såg det ut häromdagen när vi gick dit. Glädje och förväntan hela vägen.

Livet antar jag?

2010-03-17T10:51:00.003+01:00

Mamma H skriver;

Just nu snurrar det på i ett väldigt högt tempo i vårt liv. Veckorna är sprängdfyllda med jobb, skola, dagis, läxor, föräldramöten, utvecklingssamtal, fotbollsträningar, kalas, provtagningar, habkontakter med mera, med mera. Nästan svårt att hålla näsan ovanför vattenbrynet. Det positiva är att Lilla L inte haft en enda VAB-dag sedan hon började på dagis. Otroligt! Och killarna har heller inte varit sjuka. Nu längtar vi till påsk och resan till fjällvärlden. Långt, långt borta från alla måsten. Mmmm....

Små steg, små mirakel

2010-03-08T20:31:00.003+01:00

Pappa J skriver:
Jag minns när vi såg Lilla L:s mjuka, överrörliga kropp på golvet. Liggande. Hon älskade att ligga där på rygg och suga på sina leksaker. Vid en ålder när andra barn sedan länge både satt och kröp.

Hon kommer ALDRIG att sitta, tänkte vi. Hur skulle det gå till?! Det fanns ju ingen styrsel i den där lilla underbara kroppen. Men gradvis så närmade hon sig. Och så en dag satte hon sig upp med en schwungfull rörelse som man aldrig hade trott henne om.

Så satt hon där. Och sög på sina leksaker. Kommer hon verkligen någonsin lära sig att ta sig från punkt A till B. Hur skulle det gå till? misströstade vi ännu en gång. Men så en dag ålade hon sig plötsligt fram, graciöst som en isprinsessa. Visserligen vid en ålder då andra barn sedan länge går. Men ändå.

Samma mönster upprepade sig med att ställa sig upp. "Kommer hon verkligen någonsin" tänkte vi. Men så en dag för inte så länge sedan så började hon ställa sig upp mot allt. Nu kan vi ganska lätt föreställa oss hur det ser ut när hon börjar gå.

För det är ju så med Lilla L och hennes speciella vänner (med Downs förbättring, som hennes storebror så fint kallar det) att de kommer ju på alla de där grejerna. Så småningom. Och den som väntar på något gott blir desto gladare när det väl sker.

Framtida OS-hopp?

2010-03-06T22:11:00.002+01:00

Mamma H skriver;

Lilla L är en kastare. Hon kastar det mesta. Mat, vattenflaska, leksaker. Fort går det, man hinner knappt blinka och en himla svung har hon i kastet. I bland blir mamman lite trött på kastandet. Att inte kasta är liksom grunden till så mycket. Som t ex att äta fint, dricka ur mugg istället för pipmugg, att bygga med klossar, måla, ja, vad du vill. Tålmodigt har mamman och Lilla L lekt med att lägga klossar i låda, sätta ringar på pinne, ge och ta leksaker. Det börjar bli bättre. Hon är en fena på att sätta ringar på pinnen nu. Men plötsligt så kommer det. Det impulsiva kastet. Det är ju så kul. Det går ju bara inte låta bli. Dröjer nog ett tag till innan jag lämnar tallriken med mat i hennes närhet utan min egen närvaro.

Gå, gå, gå

2010-02-23T11:10:00.002+01:00

Mamma H skriver;

Sedan Lilla L började på dagis är hon mycket mer intresserad av att stå och gå. Kan tänka mig att hon fått inspiration av sina dagiskompisar. Hon ställer sig upp mot soffan, går runt bordet och mellan stolar. Tar tag i byxbenet på mig eller J och drar sig upp. Lära gå-vagnen används flitigt. Vi har inhandlat "walking wings", en slags sele där hon får träna på att gå utan att hålla i något/någon i händerna. På så sätt över hon också upp balansen. Kan rekommenderas. Jag längtar så tills hon tar sina första stapplande steg. Men vis av erfarenheten så vet jag att det kommer att dröja ytterligare några månader innan vi är där. Tålamod, tålamod...

Teckenläger sommaren 2010

2010-02-15T20:19:00.002+01:00

Har precis anmält hela familjen till teckenläger i Västanvik vecka 28. Platserna släpptes i dag på svenska downföreningens hemsida och brukar gå snabbt som tusan. Blir vårt första läger och det ser vi verkligen fram emot. Vilka ska med? Skynda, skynda att anmäla...

Viktigt att borsta tänderna

2010-02-12T09:12:00.002+01:00

Mamma H skriver;

Lilla L börjar känna igen sina kvällsrutiner. Efter kvällsduschen/badet när vi går upp för trappen mot hennes rum tecknar hon genast sova. När vi kommer upp för trappen tecknar hon borsta tänderna. När hon lägger huvudet på kudden tecknar hon borsta tänderna igen. Det är väldigt viktigt att vi ska borsta tänderna. Sen gapar hon fint men man får snabba sig på för man har bara en kort stund på sig innan hon fått nog. Så himla häftigt det här med tecken. Det funkar ju faktiskt. Mer och mer uttrycker Lilla L sin vilja med tecken och inte bara imiterar oss som hon gjorde i början. Hon tecknar när hon vill ha äpple, smörgås, kaka, äta, sova eller borsta tänderna. Och då får hon det förstås.

2010-02-08T15:17:00.002+01:00

Mamma H skriver;

Helgen som gick var sådär. I alla fall halva helgen. I lördags kväll smög en märklig magåkomma/infektion över mig och gjorde mig fullständigt energilös. Så fortsatte även söndagen. Pappa J var iväg på sitt årliga Vasaloppsträningsläger och jag var själv med barnen. Lilla L gillar inte när jag bara ligger på soffan. Då blir hon sur. Men brorsorna var snälla. Lekte med lillasyster och dammsög även huset (ok, jag var tvungen att efterstäda något men ändå!)Blir bra när också Lilla L kan börja hjälpa till här hemma. Innan jag däckade hann jag i alla fall med min skidträning - 1,5 mil i spåret. Bara 3 veckor kvar till Tjejvasan.

Rapport från förskolan

2010-02-02T09:35:00.002+01:00

Mamma H skriver;

Sedan en vecka tillbaka är Lilla L inskolad på dagis. Och det går fin-fint. Vid ett par tillfällen har hon fällt några tårar när vi har lämnat men det har snabbt gått över. Andra dagar har hon bara vinkat. Till en början var hon sammanbiten och inkännande men nu känner hon sig mer hemma och har börjat ta för sig. Söker kontakt och tecknar lite med personalen. Personalen känns fantastisk - så intresserade av Lilla L, hennes träning och utveckling. Det kommer bli bra. Och som storebror H säger varje morgon till Lilla L när vi ska gå i väg till förskolan;

- L, kom ihåg att du är den coolaste tjejen på hela dagis!

Tomt i sängen

2010-01-30T19:51:00.003+01:00

Pappa J skriver:

Har just nattat Lilla L i hennes nya växasäng. Hon somnade på fem minuter. Så är det oftast nu för tiden eftersom dagisdagarna suger ganska mycket energi ur henne. Man blir alltid lika förvånad hur lätt det går när man väl bestämt sig. Det är som att de små barnen känner att vi verkligen har bestämt oss för att hon ska sova i egen säng och då blir det inte så många protester.

Minns förra gången vi försökte. Lite halvhjärtat la vi över henne i spjälsängen efter att hon somnat i vår säng som vanligt. Gissa om hon tyckte att hon borde flyttas tillbaka igen. Det experimentet varade exakt två timmar. Vi saknade den rätta övertygelsen.

Men nu är det alltså på riktigt. Hon ligger där i sällskap med sin Lilla Anna-docka, kramåsnan och lite andra mjukiskompisar och snusar så sött. Som om hon aldrig gjort något annat. Skönt att det är avklarat. Men visst -ibland känns det lite tomt i sängen.

Idag-boken - hallå alla DS-föräldrar

2010-01-28T09:45:00.002+01:00

Nu är Lilla L är dagistjej tänkte vi börja köra igång med idag-boken. Förskolan hade tänkt sig att använda en vanlig skrivbok att skriva och sätta in bilder i. Nu undrar jag;

- Hur använder ni idag-boken? Skriver? Sätter in teckenbilder? Foton?
- Går den mellan förskola och hemmet varje dag?
- Hur ser er idag-bok ut? Har ni någon från Hattenförlag? Stora eller Lilla? Har ni någon annan variant?

Tacksam för alla tips vi kan få.

Stor tjej eller kanske stora föräldrar...

2010-01-25T20:23:00.006+01:00

Lilla L skriver;

Äntligen har mina föräldrar insett att jag är en stor tjej nu och släppt ut mig ur deras säng. Så här fin säng har jag fått i mitt rum. Jag sover gott om natten - prinsessa som jag är. Värre är det nog med mamma och pappa. Dom saknar mig visst. Måste vara en ålderskris...

I startgroparna

2010-01-24T15:33:00.003+01:00

Pappa J skriver:

Så var då fem månaders pappaledighet till ända. Slut på slöa vardagsmorgnar då inget särskilt händer och frukosten nästan obemärkt går över i lunch. Slut på höstpromenader i septembersolen när Lilla L slumrar in på väg till det ekologiska fiket vid kyrkan. Slut på (ibland lite väl) ensamma dagar utan något speciellt program.

Det blir som att växla direkt från ettan till femman på bilen. Från skogsvägen med vildväxande gräs i mitten till autobahn och 200 km/h: Lämna dagis. Hopp upp på cykeln genom stan. Snabbdusch och lätt springande steg de tre trapporna upp till redaktionen. Inte komma för sent till morgonmötet. Jobba, jobba. Spelar ingen roll hur länge du är där. Vad du får gjort är det som räknas. Ojoj. Klockan redan så mycket! Ner och byta om. Upp på cykeln och genom stan igen. Hämta på dagis. Vad ska vi äta? Och var är killarna? Förresten har inte M fotboll idag? Laga, laga. Äta, äta. Skjutsa, skjutsa. Hämta, hämta. Gulla, gulla. Söva, söva.

Sova.

Sjukhushelg

2010-01-17T16:26:00.005+01:00

Mamma H skriver;

Helgen som gått har tillbringats inne på Sachsska barnsjukhuset. Lilla L:s förkylning gick inte alls över av sig självt. Tvärtom. Hon fick hög feber och en allt värre tilltagande hosta. Var inne en sväng på torsdagen men blev hemskickade med penicillin. Hjälpte inte och på fredagen steg febern skyhögt (40,7) på nytt. I fredags kväll blev en stackars liten ynklig tjej inlagd. 2 dygn har vi varit där och nu är hon hemma på permission med förhoppning att allt fortsätter gå åt rätt håll och att hon därmed blir utskriven i morgon. Pappa J och jag har turats om att vara på sjukhuset och då och då har brorsorna kommit på besök. Som tur är bor vi inte längre än 7 min bort med bil. Lilla L mår mycket bättre efter lite dropp, intravenös antibiotika och lite syrgas. Så nu hoppas vi på att kunna fortsätta inskolningen på dagis i veckan. När ska man lära sig att det aldrig blir som man planerat?

Dagistjej

2010-01-12T21:33:00.003+01:00

Mamma H skriver;

Lilla L har avverkat sin andra dag på förskolan. Trots snuva och hosta har det gått väldigt bra. Många små kompisar med snuva och hosta finns förresten på förskolan. Första dagen var hon och J där ett par timmar men i dag både åt och sov hon där. Hon är, pga av baskiluskerna, inte på sitt bästa humör men glad och nöjd ändå. I dag hade mamman också möte med förskolechefen och den "ansvarige" för Lilla L. Vi pratade tecken, träning, habilitering och Karlstadmodell. Svårt att veta så här i början vilka förväntningar/krav vi kan ha. Dom känns i alla fall intresserade och det känns positivt. Som t ex att all personal på förskolan nu går kurs i tecken - grundkurs och sedan fortsättningskurs. Lilla L imponerade stort när hon visade upp sitt ordförråd i tecken.

Året som gick...

2010-01-07T21:55:00.018+01:00

Det är vi som haft tur...

2009-12-30T22:55:00.002+01:00

-"Lilla L har verkligen haft tur som fått just er som föräldrar"

Den kommentaren har vi fått flera gånger från mer avlägsna bekanta. Och ja, jag vet att man bara vill vara snäll och menar väl och ja, hon kanske har haft tur. Men i mitt stilla sinne tänker jag alltid - men det är ju vi som haft tur som fått just Lilla L till vår familj. Men det undrar jag om andra verkligen förstår....

På bilden - en liten L som stretchar efter julmiddagen!

God fortsättning!

Julbestyr och kräksjuka

2009-12-22T09:15:00.002+01:00

Mamma H skriver;

Den senaste veckan har någon form av maginfluensa dragit fram i familjen H. Den som blev värst drabbad var lilla L. Hon kräktes rejält - så pass att vi ändå fick ta en tur in till Astrid Lindgren för att säkerställa att kräkningarna inte hade någonting med hjärtat att göra. Det hade det inte. Lilla L har annars återhämtat sig fint från sin operation. Möjligen är hon något stillsammare och tar det lite lugnare med rörelserna. Men det är ju inte så konstigt med ett bröstben som fortfarande håller på att läka. Häftigt är att hon verkligen fattat det här med tecken. Varje dag kommer det nya tecken från hennes sida och hon härmar alla vi visar. Det funkar! Mamman jobbar fortfarande och pappan och barnen är hemma och kokar knäck och gör annat smarrigt julgodis. På onsdag packar vi bilen för att bege oss hem till mormor och morfar. God Jul om vi inte hörs innan!

Den lilla L

2009-12-14T22:04:00.003+01:00

Pappa J skriver:

Var på 18-månaderskontroll häromdagen. Av olika anledningar hade vi inte varit på BVC på sex månader så det var lite spännande med vägningen och mätningen. På ett halvår måste det väl ha hänt en hel del, tänkte jag.

Men hon växer inte så fort den lilla flickan. BVC-sköterskan mätte gång efter gång som om hon inte riktigt ville tro på sina instrument. Men det blev aldrig mer än 8.8 kg och 77 cm hur många gånger vi än mätte. Och samma sak med lilla huvudet. Så nätt och litet, det också.

Det finns ju särskilda tillväxtkurvor för barn med Downs men de hade inte vår BVC-sköterska. Så innan jag la in hennes värden på den såg det mycket värre ut än det i själva verket var. Hon följer faktiskt sin kurva för flickor med DS.

Men stor är hon inte.

Sockersöt

2009-12-08T15:09:00.002+01:00

Pappa J skriver:

Lilla L börjar komma i form igen efter operationen. De sa när vi lämnade sjukhuset att barn som opererats ofta kan vara annorlunda i humöret flera veckor efter att de har kommit hem.

För hennes del har det framför allt handlat om två saker: Hon har plötsligt fått väldigt svårt att somna på kvällarna. Kanske är det narkosen som spökar. Kanske ett diffust minne av att ha somnat och sedan vaknat upp med konstiga slangar och sladdar som skaver och sticker ut från olika ställen på kroppen.

Men en ännu tydligare följd är att hon kinkar med maten. Fruktgröt har alltid varit ett säkert kort - något hon aldrig säger nej till. Därför var det gröt hon fick leva på de första dagarna efter operationen. Och det var också det enda hon åt. Men nu när vi är hemma vägrar hon ta ens en sked. Kanske påmminer smak och lukt för mycket om smärta och narkosmedel. Så nu får vi lirka i henne söta yogurtar och liknande på morgnarna.

Kakor, bullar och glass går förstås också alltid hem. Och beskedet från vårdpersonalen var att "sött är bättre än ingenting". Men nu är det kanske dags att vrida tillbaka henne till sundare vanor?

Ljudet av ett annat hjärta

2009-12-04T23:20:00.003+01:00

Pappa J skriver:

Trogna läsare av den här bloggen vet att vi har haft lite svårt att klippa navelsträngen till Lilla L. Hon sover fortfarande mellan oss, stora flickan. Och varje kväll när vi gått och lagt oss har vi hört det i kudden, ungefär 120 gånger i minuten. Ka-dam, ka-dam, ka-dam.

Först trodde jag att det var inbillning. Kan ett barns hjärta verkligen slå så hårt att det hörs i hela sängen?? Men jag frågade H och hon hörde samma sak. Det kändes läskigt och ibland skenade fantasin iväg att ljudet plötsligt skulle upphöra tvärt.

Samma kväll som vi kom hem från operationen gick jag så och la mig som vanligt bredvid henne. Den här gången låg jag så nära att vi till och med delade samma kudde, Lilla L och jag.

Det tog ett tag innan jag förstod varför det kändes konstigt. Ljudet. Det fanns inte där längre. Jag kröp närmare och närmare den lilla kroppen. La örat mot plyschpyjamasen med de små bruna nallarna på. Då hörde jag ett distinkt dunkande ljud. Ljudet av ett annat - lagat - hjärta. Wow!

Nästa Stockholms C

2009-12-01T16:04:00.003+01:00

Pappa J skriver:

Sitter och lyxar på X2000 från Lund tillbaka hem till Stockholm. För nu i svininfluensans tidevarv går sjukresorna i första klass. Till råga på allt har vi en alldeles egen kupé hela vägen. Och även om tåget blåser på i över 200 km/h så finns det gott om tid att smälta intrycken från den gångna veckan.

Två tankar sticker ut: Den ena handlar om svensk sjukvård. Så ofta förtalad och omskriven som bristfällig och full av problem. Det stämmer säkert på vissa håll och i vissa verksamheter. Men inte på barn- och ungdomssjukhuset i Lund. Vilka fullblodsproffs! Vilket bemötande! Vi fick en blankett där vi ombads utvärdera vården vi fått. Och det har nog aldrig hänt förut (för vi brukar kunna vara ganska kritiska) men vi kunde inte komma på NÅGOT som skulle ha kunnat vara bättre. Tio på den tiogradiga skalan rakt över hela linjen.

Den andra tanken handlar om att vi på ett så tydligt sätt har fått skörda frukten av årtionden av naturvetenskaplig forskning. Lätt att ta för givet när man inte är direkt beroende av den. För 50 år sedan hade den här operationen varit omöjlig. För 20 år sedan oerhört riskfylld. Idag är den vardag. Inte för oss förstås! men för de kirurger som genomförde den.

Man fylls också av tacksamhet och ödmjukhet över att få tillhöra den lilla minoritet av jordens befolkning som (trots att tekniken finns sen länge) kan få möjligheten att rädda sitt lilla älskade barn från en för tidig död. I de allra flesta länder och i de flesta familjer är det en utopi.

Sverige är fint ibland.

Möte i livet

2009-11-30T21:03:00.004+01:00

Mamma H skriver;

Två dagar efter operationen kom en sköterska in och lät mig veta att jag hade besök. Något konfunderad blev jag, eftersom jag inte känner en enda kotte i Skåne. Därute på vårdavdelningen sitter S med sin supersöta lilla 3-månaders son A. S och jag känner inte varandra och vi har heller aldrig träffats IRL. Dock vet jag att S följer vår blogg och vi har mötts genom det skrivna ordet flera gånger. A bär också en extra kromosom precis som Lilla L. S och A var i krokarna och visste via bloggen att Lilla L hade opererats och låg inne. Dom stannade förbi för att säga hej och för att ge Lilla L en liten present. Som sagt, vi har aldrig träffats men ändå tar det bara fem minuter så känns det som om vi känner varandra. Det tar bara fem minuter och så pratar vi om det som är viktigt i livet. Om viktiga saker. Vi förstår varandra. Det är ändå bra häftigt. Tack snälla S och A för att ni kom förbi - ett kort möte men ett möte jag länge kommer att minnas.

Lagat hjärta = skjuts i utvecklingen

2009-11-28T23:20:00.002+01:00

Mamma H skriver;

Man skulle kunna tro att en hjärtoperation tar knock på allt vad utveckling heter under en tid framöver. Det verkar inte gälla Lilla L i alla fall. Snarare tvärtom. Det är tre dagar sedan hon opererades och i dag kryper hon fram på alla fyra (fram tills nu har hon använt "åltekniken"). Kan ha att göra med att hon förstås inte vill ligga på såret på bröstet och då passar det bättre att krypa på det traditionella sättet. Hon vill dessutom ställa sig upp hela tiden och tar stora sjumilakliv framåt när vi håller henne i händerna. J och jag tittar häpet på varandra. Dessutom har lill-tjejen bara i dag spottat ur sig ca sju tecken - Lova, Malte, äta, duktig, bra, sova, kex. Inte nog med det - hon gör tecknet för Lova när hon vill ha något som vi har. Wow - poletten verkar ha trillat ner.

Allt är relativt - och inte

2009-11-27T23:41:00.003+01:00

Pappa J skriver:

Det kändes som en vanlig myskväll förutom att vi saknade två av fem familjemedlemmar, men ändå. På TV:n Idol, i skålarna chips och godis. Lilla L som vanligt omåttligt glad över att få mumsa på några chips och känna sig som en i gänget på fredagskvällen. För varje timme återerövrar hon bit för bit av sin gamla personlighet.

Själv drabbas jag av återkommande overklighetskänslor när jag tänker på att det bara var två dygn sedan narkosläkaren sänkte dosen sömnmedel och Lilla L slog upp sina blå. Hon tvekade några minuter innan hon lät respiratorn ta ledigt och bestämde sig för att börja dra egna andetag igen. Ibland är jag tvungen att titta på bandaget för att förvissa mig om varför vi är här.

Samtidigt har vi mött så många här som påminner en om den gamla klyschan i rubriken: För som vanligt är ju allt relativt. Det finns alltid de som har det värre. Flera som vi har träffat är här för tredje och fjärde gången. Antingen för att föregående operation inte riktigt lyckades, men oftare för att graden av hjärtfel hos deras barn är så allvarlig att det krävs flera operationer med månader, eller rent av år, av vila emellan.

Några saker har vi alla hur som helst gemensamt. Som de sömnlösa nätterna inför operationen och den gränslösa tacksamheten till sjukvårdens alla vardagshjältar. För även om det alltid finns de som har det värre så är man aldrig så sårbar som när ens eget barn är i fara.

I det avseendet är inget relativt.

TACK...

2009-11-26T22:04:00.002+01:00

...till alla er som har följt Lilla L här i Lund och som har stöttat och funnits där via telefon, mail, sms och inte minst här på bloggen. Det har betytt oerhört mycket för oss och det värmer verkligen att så många engagerar sig i Lilla L. I dag var hennes första postoperativa dag. Den klarade hon med glans. Flyttad från biva till vårdavdelningen vid lunchtid med nästan alla slangar väck. Hon har ätit 3 stora portioner gröt under dagen och glatt smaskat i sig sina älsklingskex. Druckit bra och kissat bra. Syresätter sig till 100 %. Men hon har förstås haft lite ont och varit ganska så hängig periodvis. Velat sitta i knäet och bara mysa. Nu sover hon gott med pappa på avdelningen och själv ska jag krypa ner i sängen på Ronald. Längtar redan till i morgon bitti...

Den långa dagen

2009-11-25T22:58:00.004+01:00

Pappa J skriver:

Tillbaka i "Piggsvinsrummet" på Ronald McDonalds Hus efter en dag vi aldrig kommer att glömma. På vissa sätt har den påmint om dagen då Lilla L låg i magen och doktorn ringde och berättade om hennes extrakromosom. Även den här gången kändes mobiltelefonen glödhet i fickan där den väntade på det utlovade samtalet från kirurgen.

Klockan 12.04 ringde han. Allt hade gått bra och han var nöjd. En sån enorm lättnad! Det var länge sen en så stor tyngd föll från bröstet. Då hade det gått tre och en halv timme sedan vi lämnade Lilla L nedsövd i operationssalen.

Ungefär en timme efter samtalet med kirurgen fick vi äntligen se henne igen. Hon såg så ynklig och medtagen ut där hon låg med alla slangar och maskiner och det stora bandage-plåstret på bröstet.

Vid sextiden kopplades respiratorn bort och hon andades för egen maskin igen. Hon såg rätt förvirrad ut när hon fick se oss. Inte konstigt med tanke på allt smärtstillande och sövande medel som har passerat genom hennes lilla kropp.

Men till sist, för någon timme sedan, kom ett litet pruttljud över hennes torra små läppar. Då kände vi att vi fullt ut har henne tillbaka.

Dagen O minus 12 timmar

2009-11-24T19:24:00.004+01:00

Pappa J skriver:

Sitter i ett rum som heter "Piggsvinet" på Ronald McDonalds hus i Lund. Det har varit ett intensivt dygn. Både händelserikt och fullt av motstridiga känslor. Å ena sidan lättnad över att operationen äntligen ska bli av. Å andra sidan en stor klump i magen över vad det faktiskt är hon ska vara med om.

Men precis som vi hört av andra tidigare är de oerhört proffsiga och vänliga på barnthorax här i Lund. Inget känns stressat eller forcerat. Man får tid och utrymme att ställa sina frågor. Oftast leder det till att den där klumpen i magen känns lite mindre. Men en del information har nästan motsatt verkan. Saker som var snittet ska läggas och att hjärtat ska stå still i 15-20 minuter. Ord som "narkos" och "respirator" känns inte heller så kul.

Nu är det i alla fall kväll. Vi har just badat Lilla L och tvättat henne med desinfektion. Intet ont anande sitter hon här i sina blå-vita sjukhuskläder och underhåller oss med sina gamla vanliga pruttljud. Nu ska både hon och vi varva ner och samla kraft inför morgondagen. Det kommer att behövas.

Nu är det dags!

2009-11-23T13:08:00.001+01:00

Operation på onsdag i Lund, nattåg ner i kväll. Håll tummarna!

Fantastisk sömntuta

2009-11-22T21:28:00.002+01:00

Mamma H skriver;

Lilla L har alltid varit otroligt duktig på att sova. När hon var liten bebis vaknade hon bara en gång/natt för att amma. Och nu vaknar hon aldrig på nätterna. Och jag menar verkligen aldrig. Hon sover som en sten från ca 20.00 till 08.00 morgonen efter. Och när det är helg och ingen kliver upp och stökar runt, ja, då kan hon sova fram till klockan 09.00. Hennes föräldrar tackar och tar emot.

Kom sol! Kom frihet!

2009-11-18T10:48:00.005+01:00

Pappa J skriver:

Pappaledigheten kan verkligen upplevas både som den totala friheten och som ett grått fängelse. Det var inte länge sedan jag med en euforisk lyckokänsla packade med mig min spännande deckarpocket, stoppade Lilla L i barnvagnen och travade iväg i höstsolen medan hon lugnt somnade. Sen tog plats på favoritfiket, läste bok och filosoferade i en ensamhet som bara kändes lyxig. Eftersom den var helt och hållet självvald.

Men lika fri som jag kände mig då, lika instängd känner jag mig nu. Lilla L som med operationen inom räckhåll helst inte ens ska gå ut så länge hon inte är helt frisk. Tror det är åttonde vardagen i följd som jag knappt går utanför dörren på en hel dag. Och att gå ut är ändå inte så lockande. Tror det är åttonde dagen i rad som himlen är grå och regnet droppar ner HELA dagen. Eller "hela" förresten. Det känns som att dagen tar slut innan den ens har börjat. Omkring kl 3 börjar det skymma där ute. Mysigt? En del kanske tycker det. Själv börjar jag få allvarlig midsommarabstinens.

Ett gnälligt inlägg? I-landsproblem? Ja definitivt. Men bara lite sol i ögonen skulle göra all skillnad i världen.

Premiär för antibiotika

2009-11-14T13:23:00.002+01:00

Mamma H skriver;

Efter att ha tillfrisknat och haft ett par feberfria dagar med god aptit kom febern tillbaka i natt. 40, 2 grader och samtidigt en accelererande hosta. I morse tog därför mamman och Lilla L en tur in till Sachska barnsjukhus. Där konstaterades att Lilla L åkt på sin första öroninflammation och därmed är det premiär för antibiotika. Nu hoppas vi på ett snabbt tillfrisknande och under tiden äter vi glass i stora lass.

Långsam väntan

2009-11-12T13:40:00.003+01:00

Pappa J skriver:

Finns det något tråkigare än att gå och vänta på att någon ska bli frisk? Just nu tvivlar jag på det. Ändå saknas inte anledningar till att vara hoppfull. Lika successivt som Lilla L insjuknade i sin (vad som verkar vara en alldeles vanlig om än lite mer aggressiv form av) förkylning, lika stegvis blir hon bättre. I förrgår började hon äta lite grann. Igår försvann febern. Idag åt hon upp HELA sin grötportion till frukost.

Men för mig som är frisk och bara vill åka ner och få operationen avklarad är detta tortyr. Det går ju dessutom sååååå långsamt. Jag kan ju inte ens gå ut och rulla vagn. Eller gå till det superekologiska mysfiket några kvarter härifrån.

Jag tror förresten att de kräver att hon ska ha varit frisk i typ två veckor innan det kan bli klartecken. Är verkligen inte den optimala årstiden för att få till en hjärtoperation. Finns väl knappt nån unge som är helt frisk (utan minsta lilla snorblänk under näsan) två veckor i rad så här års?!

Jag fattar inte hur det ska gå till. Men till måste det gå. Annars väntar KATASTROFEN. Bara en sån banal sak som att hon ska börja på dagis efter jul och jag ska börja jobba kan ju stressa ihjäl en. För om vi står där 1 januari, fortfarande med ett hål i Lilla L:s hjärta, då vet jag inte vad vi gör.

Fan, fan, fan

2009-11-08T10:51:00.005+01:00

Med stigande oro har vi sett dom komma: Tecken efter tecken på att det som inte fick hända faktiskt HAR hänt. Från fredagens "kanske lite glansiga ögon", till lördagens hosta till dagens feber. Så det lär inte bli nåt den här gången.

Hon som nästan aldrig är sjuk.

Fan.

Bacillnoja

2009-11-04T15:21:00.003+01:00

pappa J skriver:

Är väl lite semihypokondriker när det gäller mig själv. Men det här är etter värre. För nu gäller det Lilla L. Vi har nämligen äntligen fått vår efterlängtade tid för hjärtoperationen! Och det enda som kan stjälpa planerna är... ja ni förstår. Att Lilla L blir sjuk.

Det FÅR bara inte hända. Så här görs allt för att hålla hennes fötter varma och goa, och för att undvika alla hostande,läskiga människor. (Så sent som idag bytte jag sida på gatan när en tant som kom emot oss hostade läskigt mycket). Men de finns ju ÖVERALLT. Så vi har avbokat alla sociala aktiviteter i helgen och ska bara isolera oss här hemma i väntan på avresan.

Men det största hotet, som dessutom inte går att isolera sig från, (SÅ sjuk är jag inte) - det är Lilla L:s idoler. Storebrorsorna. En stor glädjestund för henne varje dag de kommer hem från skolan. Då måste man åla fram i ilfart och hälsa.

Men STOPP OCH BELÄGG säger pappa och föser in dom i badrummet för sanering. God knows vilka läskiga baciller de kan ta med sig hem från skolan. Det blir tvål och handsprit innan de ens får komma i närheten.

Nu tänker säkert en och annan att det är just de människor som tror att de har tänkt på allt (och som agerar som jag gör) som ändå alltid drabbas till sist. I filmerna och böckerna brukar det vara så. Det medges. Men här - i det verkliga livet - hoppas jag att min kanske lite överdrivna renlighetsnit tar oss hela vägen till kirurgerna i Lund.

Minerad mark

2009-11-02T22:25:00.002+01:00

Pappa J skriver:

Jag hade en väldigt intressant diskussion med några andra föräldrar till barn med Downs syndrom för en tid sedan. Det handlade om hur vi tacklade det faktum att många av våra nära vänner och släktingar väljer att göra KUB-test. För nu när Stockholms läns (och många andra) landsting erbjuder alla blivande föräldrar att ta testet så är det ju många som nappar. (Har för mig att det är ungefär vart tredje blivande föräldrapar i Stockholm. Och bland folk kring 35 år och över så är andelen förstås ännu större.)

Samtidigt är ju KUB-testets främsta syfte att hitta foster med Downs syndrom för att kunna erbjuda föräldrarna en abort. As simple as that. Så vi kom rätt snabbt fram till att frågan blir enormt personlig för oss som själva har ett barn med Downs. Det är ingen diskussion man river av vid förmiddagsfikat på jobbet direkt. Men vi konstaterade också att många människor i vår omgivning ändå inte riktigt tycktes förstå att ämnet är så laddat för oss.

En av dom som deltog i samtalet hade upplevt hur en mycket nära vän (som dessutom var väldigt fäst vid kompisens DS-barn) tänkte högt kring KUB-testet och sa att hon absolut ville testa "eftersom hon inte trodde sig orka med ett barn med DS".

Vad säger man då när man sitter med sin egen snedögda lilla guldklimp bredvid sig? "Hon är inte alls jobbig. Faktiskt det minst jobbiga barn vi har haft"??? Det blir nog svårt att få orden att riktigt räcka till. Mamman i det här fallet konfronterade i alla fall kompisen med sina känslor vilket förstås blev väldigt jobbigt för alla inblandade.

Själv har jag bestämt mig för två saker:

1) Jag kan inte döma någon för det beslutet. Vi valde ju faktiskt själva att göra KUB-test + fostervattensprov. (Även om vi sedan fattade det mer ovanliga beslutet att fullfölja graviditeten).

2) Men om någon jag bryr mig om berättar för mig att de vill genomgå KUB-testet så ser jag till att byta samtalsämne innan jag får veta vad de har tänkt sig att göra med resultatet. För då befinner man sig på en mark som är så minerad att vartenda ord måste vägas på guldvåg. Och då är det bättre att sväva i ovisshet.

Svinigt

2009-10-28T09:50:00.002+01:00

Pappa J skriver:

Igår var det så dags till sist. Efter tiotalet telefonsamtal och studsande mellan olika vårdgivare så fick Lilla L till sist sin vaccinationsspruta mot Svininfluensan. Vi har varit väldigt angelägna eftersom hon när som helst ska hjärtopereras och det sämsta som kunde hända är om hon skulle bli långvarigt sjuk.

För ska man kopplas till en hjärt- och lungmaskin får man inte ha så mycket som en antydan till snuva. Nu är hon i alla fall äntligen helt redo. Om man bortser från reaktionen på sprutan som hon självklart fick i natt med feber, smärta runt sticket och svårt att sova. Konstigt nog verkar det där drabba väldigt många.

Men hon verkar redan vara på bättringsvägen. Precis som varje morgon ålar hon omkring på golvet och tjoar. Rätt som det är blir det tyst. Ibland så länge som en kvart utan ett ljud. Då vet man att hon ligger och "läser" i någon bok eller veckotidning: Bläddrar fram och tillbaka, gång efter gång. Vet inte om det är bilderna hon gillar eller om det är själva bläddrandet i sig.

Hur som helst. Nu väntar vi bara på det där samtalet från barnthorax i Lund så att vi kan lägga den stora oron bakom oss.

Metro

2009-10-23T10:58:00.002+02:00

Här kommer en länk till dagens Metro, där Lilla L och jag är med.

Tittut

2009-10-21T23:38:00.005+02:00

Pappa J skriver:

På inrådan från Lilla L:s logoped har vi kört rätt hårt med Tittutlekar. Ni vet, hon ska gömma sig bakom något och då ska man fråga: "Var är Lova?" och sen när hon tittar fram ska man förstås ropa "Tittut!"

Det tog ett tag innan hon förstod hur kul det där kan vara. Men häromdagen lossnade det alldeles. Och sedan dess vill hon knappt göra nåt annat.

Så. TITTUT på er.

Föräldramöte

2009-10-19T19:44:00.002+02:00

I kväll har pappa J och jag varit på föräldramöte på den avdelning på förskolan där Lilla L ska börja. Lilla L kommer att gå på samma förskola som brorsorna gjorde men på en annan avdelning och med annan personal. En förskola som sedan tidigare har gedigen erfarenhet av barn med särskilda behov. Fyra otroligt positiva, engagerade och entusiastiska förskolelärare som tycker det ska bli jättespännande att Lilla L kommer. Två av dem kan dessutom redan teckna!!!Efter att jag berättat om Lilla L för föräldrarna räckte en mamma upp handen och frågade var på nätet hon kunde lära sig stöd tecken. En annan pappa föreslog att barnen redan nu skulle välja var sitt personligt tecken tillsamlingarna inför att Lilla L ska komma. Man kan ju inte bli annat än varm i magen...

Vad jag pysslar med nu för tiden...

2009-10-12T16:26:00.008+02:00

Den här gå-stolen vill mina föräldrar gärna att jag ska använda. Jag är tveksam, ålar hellre omkring på egen hand. Men om man mutar mig med ett gott kex så kan jag väl ta några steg....

Jag övar på att äta själv med sked. Det vill jag gärna göra och det går ganska så bra men föräldrarna tycker det blir lite kladdigt...

Att gå omkring med den här vagnen känns helt onödigt, mycket smartare att sitta i den och bli skjutsad omkring tycker jag...

Äta pinnglass är jag en hejare på. Synd bara att det inte serveras oftare på det här stället...

Men det allra bästa jag vet är när jag i lugn och ro får sitta ifred och titta på Teletubbies. Då kan jag sitta länge, länge...

Upptining

2009-10-11T23:03:00.004+02:00

Pappa J skriver:

Socialt har hon varit en riktig prinsessa på ärten, Lilla L. Bara den närmaste familjen har fått komma nära. Hennes reaktion inför besökare har påmint om antilopens när den för första gången får syn på lejonen på naturfilmerna. Hon fryser liksom mitt i rörelsen och blir helt tyst och stilla. Vakar över minsta steg som besökaren tar och vågar knappt blinka av rädsla för att missa något. Om besökaren sedan har vågat försöka närma sig henne på riktigt och kanske rent av försökt ta upp henne i famnen då har hon protesterat med alla ljud och rörelser hon har på repertoaren.

Men sedan några veckor har hon äntligen börjat tina upp. Nu fortsätter hon glatt att åla omkring och upphör inte ens med sitt eviga pruttljud, trots att farmor eller mormor står i dörren. Häromdagen gick hon till och med lydigt med på att leka med sin logoped på habiliteringen. Jag trodde knappt mina ögon när de satt och la klossar i en trälåda tillsammans under de obligatoriska pruttljuden förstås. Och innan vi gick bjöd hon till och med på en av sina mest uppskattade och avancerade konster: Högt, ljudligt och klockrent sa hon - "pappa".

Ni förstår att man blir stolt.

Nostalgitripp

2009-10-05T13:46:00.004+02:00

Mamma H skriver;

J och jag träffades i Uppsala hösten 1992. Jag var 21 och han 22. Det var vår första termin och vi hamnade på samma kurs i Tyska A. Vi fann varandra snabbt och sedan dess har det varit vi. I helgen var vi tillbaka i Uppsala och hade en liten nostalgitripp tillsammans med våra bästa vänner. Som för övrigt också träffades under studietiden i Uppsala. Inga barn så långt ögat kunde nå. Bara vuxensällskap och vuxenaktivteter. Promenad genom ett höstigt Uppsala, lördagsfika på Norrlands nation, shopping, SPA och en hejdundrande kul 40-års fest som avslutning på kvällen. Hotell och hotellfrukost. Batterierna är laddade för flera månader framöver.

Grötpuss

2009-10-01T09:44:00.002+02:00

Mamma H skriver;

I morse när jag gick till jobbet satt Lilla L och åt sin gröt i sin nya fina pyjamas hon fått av mormor och morfar. Det ultrablonda, lockiga håret, den djupblå intensiva blicken och hennes smittande leende. Jag smälter. Jag fick en kladdig grötpuss och hon vinkade så glatt när jag gick. Söta, fina, fantastiska lilla L som ger så mycket kärlek, värme och energi att mitt hjärta nästan svämmar över...

Konsten att anpassa sig

2009-09-27T22:30:00.002+02:00

Pappa J skriver:

Föräldrar är ofta fixerade vid hur deras spädbarn utvecklas jämfört med andra. Om ens barn till exempel går tidigare än andra så blir man självklart lite stolt. Och börjar barnet prata när andras barn fortfarande knappt kan säga "dadda" så är man förstås nöjd. Det finns något väldigt naturligt i det där eftersom varje sådant steg i barnets utveckling bekräftar att allt är normalt.

Men för oss som har barn med en utvecklingsstörning blir det där så mycket mer laddat. Normalt vet vi redan att det inte blir. Frågan är bara hur onormalt. Till skillnad från föräldrar till "normalstörda" barn så kan vi ju faktiskt inte helt säkert räkna med att vårt barn ens kommer prata. Någonsin. Och även om man försöker hålla den i från sig så molar den ju där i maggropen: Oron för att ens barn ska visa sig ha en mer allvarlig utvecklingsstörning.

Det är lätt att fastna i ett sökande efter tecken som tyder på att det inte är så farligt. Men nu när jag för första gången tillbringar i stort sett all vaken tid tillsammans med Lilla L börjar det där sakta att kännas mindre viktigt. De senaste veckorna har jag känt att jag är inne i en process av anpassning. För varje dag som går tycker jag att jag ser henne mer som den hon är snarare än den jag kanske hoppas att hon ska bli. Och för varje sådant steg jag tar känns allt lite bättre.

Så ännu en gång har vår Lilla L lärt mig en allmän visdom. För att acceptera sina barn precis som dom är ju precis lika viktigt med alla barn. DS eller ej.

Imorgon. Då...

2009-09-21T20:26:00.004+02:00

Pappa J skriver:

Ett mantra som vi har upprepat ända sedan vi visste att Lilla L skulle komma är "samma förväntningar". Tanken bakom var att vi misstänkte att många föräldrar gör sina utvecklingsstörda barn en björntjänst genom att särbehandla dom. Att dalta med dom, att redan på förhand utgå från att dom inte klarar olika saker innan man ens har prövat.

Bara så kan Lilla L nå sin högsta potential, har vi tänkt.

Men jag måste medge att det är svårt: Inte för att jag underskattar hennes intelligens, men jag känner redan att det kommer krävas ett stort mått av självövervinnelse för att inte dalta med henne. För det är ju så lätt att tänka att "sen, när hon blir äldre ska vi göra si och sen ska vi göra så".

Men sanningen är ju att det börjar i de små besluten redan nu. Som det där med att somna själv. Mot pojkarna var vi stenhårda: När de fyllde ett år åkte de ut ur vår säng och in i sin egen. Det blev några kvällar av gråt och tandagnisslan. Därefter inga problem. Bra för dom. Bra för oss.

Men lilla, lilla, söta L. Hur skulle vi bara kunna slänga ut henne?! Klart hon ska få ligga hos oss om hon trivs bäst där. Och det är just den där instinkten jag är rädd för. Om vi fortsätter följa den är jag rädd att vi klemar bort henne så att hon inte klarar lika mycket när hon blir stor som hon skulle kunna göra.

Jo, jag känner det nu när jag skriver. Banne mig! Nu är det dags att hon får somna i egen säng. Imorgon börjar vi.

Kanske....

Frigörelseprocessen

2009-09-19T19:34:00.004+02:00

Mamma H skriver:

Lilla L:s bästa brorsor är nu 10 och 7 år gamla. Dom har klivit in i en ny tid i sina liv, framförallt 10-åringen förstås men 7-åringen är på god väg. I den nya tiden spelar kompisarna en allt större roll, snart en större roll än familjen. Brorsorna är sällan hemma nu för tiden. Dom är ute och leker med sina vänner, cyklar omkring i kvarteret, går till kiosken och handlar, cyklar till olika aktiviteter. Frigörelseprocessen är här! Kan inte låta bli att då fundera över Lilla L. Hur kommer det att bli med henne? Kommer hon att ha egna vänner att besöka? Egna fritidsaktiviteter? Eller kommer hon att tillbringa all sin lediga tid med oss? Hon kommer förmodligen inte springa omkring på gatan med alla grannbarnen (fast vad vet jag, det kanske hon visst gör, bara att vi springer efter). Men sen tänker jag - varför skulle hon inte umgås med egna vänner och ha egna fritidsaktiviteter? Det gäller bara för oss att göra det möjligt för henne. Lilla L har många runt omkring henne, vänner och familj, som kommer att finnas där för henne. Som vill uppleva roligheter och tokigheter tillsammans med henne. Ok, det spontana kanske blir svårare men jag ser inte att hon inte skulle kunna få ett lika rikt och spännande liv som brorsorna, Vad tror ni?

Från mammagris till pappamys...

2009-09-13T19:21:00.002+02:00

Mamma H skriver;

Lilla L har i sitt hittills relativt korta liv alltid varit en otrolig mammagris. Den största mammagris vi haft i den här familjen faktiskt. Och om hon varit tveksam till pappan så är det ingenting mot hur misstänksam hon är mot övriga utanför familjen. Vår dotter är helt enkelt blyg, reserverad och med en stor portion integritet. Något som inte alls behöver vara dåligt, tvärtom. Lite festligt är det med tanke på alla klyschor man hör om personer med ds. Att dom ska vara så glada, sociala och lätta att få kontakt med. Ja, det stämmer i alla fall inte på Lilla L. Jag var nästan orolig för hur det skulle gå när jag började arbeta igen och när pappan skulle vara hemma med Lilla L. Och så går det hur bra som helst. Det är mys hela dagarna igenom. Nuförtiden smilar Lilla L upp sig så fort pappa J kommer i närheten. Det bjuds på pussar till höger och vänster. Och från läggningarna med pappa J hörs inte ett knyst längre. Bara mys. Både mamman och pappan drar en suck av lättnad.

Sugen att lära...

2009-09-08T20:48:00.003+02:00

Mamma H skriver;

Så är man tillbaka i "verklighetens jobbliv" igen. Det är himla kul att vara i vuxenvärlden igen efter månader av hemmafruliv. Jag njuter och pappa J njuter. Och Lilla L verkar också nöjd med förändringen. Pappa J har snabbt avancerat på Lilla L:s poppislista. Dom båda beter sig som nyförälskade när jag kommer hem på kvällen. Med Lilla L händer det saker varje dag nu och hon är väldigt läraktig. Känslan när vi förstår hur mycket hon faktiskt förstår. Det är häftigt! Vi ber henne klappa händerna. Hon klappar händerna. Vi ber henne vinka. Hon vinkar. Vi ber henne om en puss. Vi får en puss. Vi ber henne peka ut näsa, mun, öra. Hon pekar gladeligen ut(men inte på sig själv utan på oss). Hon härmar oss också mer och mer. Ljud, olika läten, miner och tecken tar hon efter. Hon skrattar förtjust när vi talar/tecknar för henne att hon är duktig. Det gillar hon.

Ett övergående problem

2009-09-03T10:03:00.002+02:00

Pappa J skriver:

I samband med bloggens 1-åriga jubileum satt jag och gick igenom det senaste årets inlägg och bilder. Ett inlägg som särskilt fastnade var detta .

Det handlar om den jobbiga situation som ibland kunde uppstå när någon vi inte kände så väl träffade vårt barn för första gången. Om de inte såg att Lilla L hade DS - skulle vi säga något om det? Eller bara låta det vara?

Ett lite löjligt problem på ett sätt. Men ibland känner man ju inte för att vara förälder till ett annorlunda barn utan vill bara "smälta in". Och om folk inte själva frågade - varför skulle vi direkt sätta en DS-etikett på henne? Kanske skulle det skymma deras första intryck av henne.

Jag tycker fortfarande att Lilla L är precis lika oemotståndligt söt som hon var första gången jag såg henne. Och jag misstänker att jag alltid kommer att se henne precis så. Däremot är det där problemet som vi tog upp då på väg att försvinna. För ju äldre barnen blir desto mer utpräglade blir ju deras drag. Så även de speciella drag som är förknippade med Downs syndrom.

Jag har alltid tyckt om dom dragen. Även långt innan jag fick L att titta på. Så för mig är det mest skönt att inte behöva fundera på om människor vi möter vet och förstår.

Det gör dom och det känns bara bra.

Födelsedag

2009-08-31T22:19:00.006+02:00

Pappa J skriver:

För precis ett år sedan postade vi det första inlägget på Lilla L. Det handlade om dagen då vi fick veta att sannolikheten för att vår dotter skulle födas med DS var 1 på 4.

Sedan dess har det blivit 154 inlägg där vi har försökt vara trogna vår idé med bloggen: Att avdramatisera vad det innebär att få ett barn med DS. Att fokusera på allt det som känns positivt men utan att försköna eller frisera. Om jag ska välja ett enda inlägg som sammanfattar den andan väldigt bra så får det bli det här från den 28 januari i år.

Men lite endimensionellt skulle det bli om man inte ibland ägnar sig åt de svåra tankarna och upplevelserna kring att ha ett annorlunda barn. Som den här funderingen från mamma H som jag vet att många andra DS-föräldrar känner igen.

Tack alla ni andra som bloggar om liknande ämnen. Vi läser er med stor behållning varje dag. Och tack för alla kommentarer och mail till huitfeldt.lillal@gmail.com. De är alltid lika spännande att läsa.

En flexibel tjej

2009-08-29T22:50:00.002+02:00

Pappa J skriver:

Hon sitter i sin barnstol och äter. På sin vänstra stortå. Utan minsta ansträngning tuggar hon på den och ser lite fundersam ut. Senare sitter hon på golvet med sina ben helt raka så att de bildar ett V framför henne. Plötsligt bestämmer hon sig för att hon vill åla sig bort till andra sidan av rummet, viker sig rakt framåt, lägger ner pannan i golvet (fortfarande med benen kvar som ett V) varpå hon drar benen rakt ut (så hon sitter i split) för att sen börja åla iväg.

Visst hade jag hört att DS-barn kan vara lite mjuka i lederna. Men detta ser ju verkligen spooky ut. Hur är det med er andra föräldrar till DS-barn? Är de lika gummimjuka?

Om ja. Vet ni hur länge det håller i sig? Fortsätter de att vara mjukare än andra eller blir de lika stela som vi med åren?

Natt & dag

2009-08-26T23:19:00.003+02:00

Pappa J skriver:

Lilla damen börjar finna sig till rätta på europeiska längdgrader nu. I morse vaknade hon faktiskt av sig själv vid åttatiden så snart är hon helt återställd efter veckorna i USA.

Men det är ju mycket annat som gungar i Lilla L:s liv nu. Mamma som har varit lika självklart närvarande som solen i hennes liv försvinner plötsligt på morgnarna. Och kvar blir bara....jag.

Har faktiskt gått över förväntan under dagarna. Då är hon på gott humör oftast och verkar hyfsat nöjd. Men hela kvällarna har hon vaknat med jämna mellanrum och haft svårt att komma till ro.

Det märks även på andra sätt att hon är lite orolig: Hon är till exempel extremt reserverad mot alla utanför familjen. Är faktiskt otroligt. Så länge vi är själva är hon knappt tyst eller stilla en sekund. Om hon inte babblar på med sitt ba-ba-ba,da-da-da,pa-pa-pa så hörs det gamla hederliga pruttljudet som fortfarande är så kul att göra. Och hon ålar sig fram över golvet, letar hela tiden efter nya spännande grejer att upptäcka.

Men när vi får besök är skillnaden som natt och dag. Då blir hon en zombie. Knäpptyst, apatisk, stillasittande och klängig. Lite såna blyghetstendenser har hon visat förut också men det här är extremt.

Från och med nu blir det hårdträning med nya besökare varje dag.

Jetlaggad?

2009-08-25T09:54:00.003+02:00

Stockholm, tisdag morgon kl 9.55.

I förarsätet

2009-08-25T09:26:00.004+02:00

Pappa J skriver:

Så var dagen här. Den som både mamma H och jag har längtat efter så länge. Jag för att jag äntligen får huvudansvaret för Lilla L. Mamma H för att hon äntligen slipper det hemmafruliv som hon varit så urless på.

Jag förstår henne. På sätt och vis. Men just nu känner jag mig som den lyckligaste människan på jorden. Just hemkommen från USA kanske jag uppskattar det extra mycket. Att svenska staten (genom er andra skattebetalare) faktiskt ger mig ersättning för att kunna tillbringa tid med mitt barn. Det är ju helt... FANTASTISKT!

Men hur var det man gjorde nu igen? För det är ju inte bara Lilla L som blir mitt ansvar. Lite andra grejer som liksom .... har skött sig av sig själva..... följer ju med i dealen.

Det var sex år sen jag var i den här situationen sist. Och aldrig har vi (som satt en ära i att leva jämställda) hamnat så snett som nu. Jag har inte lagt i en tvätt sedan februari. Inte städat sedan juni -08. Och nu är det FET PAYBACKTIME. Det har jag fått höra sedan juli -08. Så jag har laddat.

Det finns en annan tråkig konsekvens av allt detta. Om man frågar Lilla L så ser hennes topplista ut så här: Först kommer mamma. Sen mamma.... sen mamma. sen ingenting. sen ingenting. Sen brorsorna. Sen pappa.

Men nu är jag här. I förarsätet.

Måste sluta nu. Ska hänga första tvätten.

Den stora packdagen

2009-08-21T20:48:00.002+02:00

Mamma H skriver;

I dag är det den stora pack- och städdagen. Städa slipper vi göra själva men packningen kommer vi inte undan. Vi hade inte direkt lite saker med oss när vi åkte hit och jag vill lova att vi har inte mindre packning efter 7 veckor. Pappa J har klivit av sitt skift efter sina 5 veckor. Firade med en öl och en pizza till lunch. J och H har tagit en tur in till Ford´s Theater. Storebror H kunde inte lämna Washington utan att få inspektera Lincolns mordplats. M och Lilla L turas om att använda DVD:n medan jag plockar. Utanför fönstret pågår ett stort och vackert åskoväder.

Risgryn

2009-08-20T01:00:00.003+02:00

Döm om vår förvåning när vi i går hittade två tänder inne i Lilla L:s mun. Dom har vi väntat länge på. Dock inte där man skulle kunna förvänta sig att hitta dom första tänderna. Nej, Lilla L har fått sina två första vampyrtänder. Två små sylvassa hörntänder som inte syns ännu men dock känns. Hur har ni andra haft det med tänder? Fler vampyrer?

Höstluft?

2009-08-18T21:45:00.004+02:00

Mamma H skriver;

Så här inne på den 7:e veckan som turist så börjar motivationen att tryta. Motivationen och orken att ta sig an nya aktiviteter. Både hos mig och hos barnen. I dag tog vi i alla fall en sväng in till Natural History og Museum igen och deras planetarium. Killarna såg en häftig 3D film om dinosaurer. Lilla L och jag fikade under tiden. Det ryktas om höstluft därhemma. Låter härligt i mina öron. Inte minst efter snart 7 veckor i 35-gradig värme...

Utmattade barn

2009-08-16T15:41:00.002+02:00

Mamma H skriver;

Söndag morgon. Solen skiner så också i dag från den blåaste av blåa himlar.

- Vad vill ni göra i dag killar? Ska vi gå till poolen?

- Åh, neej, inte poolen. Vi ooorkar inte bada mer....

- Ehh???

Hemlängtan

2009-08-14T13:54:00.003+02:00

Mamma H skriver;

Nu har det gått sex veckor sedan vi lämnade Sverige. Det är en lång tid att vara hemifrån, särskilt om du är barn. Brorsorna längtar hem nu. Att längta hem är någonting bra tänker jag. Den ene sitter nostalgiskt och längtar till Gotland, där han i vanliga fall tillbringar sina somrar. Drömmande radar han upp olika händelser som han förknippar med G. Den andre längtar efter sitt rum och sina kompisar och har kommit till en slutsats han upprepat de senaste dagarna: "det är mycket bättre i Sverige än i USA:". Själv längtar jag efter mitt nyrenoverade hus och efter att få börja jobba. Pappa J hinner inte med att längta. Kanske att också Lilla L längtar. Hur som, om åtta dagar sitter vi på planet och längtan är över.

Lars + bröllopsdag

2009-08-13T16:48:00.004+02:00

Vi har haft besök ett par dagar av J:s amerikanske vän Lars. Lars bor i vanliga fall på stranden i Californien. Senast J och Lars träffades var för 25 år sedan. Nu var det dags igen. J hade sin första lediga eftermiddag i går så vi bestämde oss för att turista. Det blev ett besök till Capitol Hill inkl guidad tur. I går var också Lars födelsedag och vår bröllopsdag. I 9 år har vi varit gifta och i 16 år har vi varit soulmates. Det firades med ett restaurangbesök här i Georgetown. God mat och gott vin. Det sammantaget med trevligt middagssällskap, väluppfostrade barn och världens mysigaste bebis gjorde det hela till en mycket lyckad kväll.

Med ett leende kommer man långt...

2009-08-12T03:20:00.002+02:00

Mamma H skriver;

Mycket kan man säga om amerikanarna men en sak är i alla fall säker. Dom är otroligt duktiga på att vara artiga och vänliga. Nästan alla vi möter. Det är faktiskt riktigt trevligt. Alltid hälsa, alltid fråga hur det står till, be om ursäkt, flytta på sig, hjälpa till. Alltid med ett leende. Jag gillar det. Så många leenden och vänliga ord som Lilla L har fått under våra sex veckor i USA - mer än under hela sin livstid i gamla, hederliga Svedala.

Dagsrapport

2009-08-11T03:59:00.002+02:00

Värmerekord för sommaren i dag. Nästan 40 grader i skuggan. Några timmar vid poolen och resten av tiden inomhus i luftkonditioneringen. Middag ute på mexikansk restaurang. God marguerita, god mat och goda chips (tyckte framför allt Lilla L). Promenad hemåt i den tropiska värmen. Snart läggdags för mig. Pappa J får snällt sitta uppe och vänta på att morgonen gryr i Svedala innan han får leverera och sedan krypa till kojs.

Tack G!

2009-08-10T03:21:00.001+02:00

Mamma H skriver;

22 pm. 30 grader Celsius. Tack Gode Gud för luftkonditionering.

Överlämning

2009-08-08T16:43:00.002+02:00

Mamma H skriver;

Om 2,5 veckor är det dags för mig att hoppa ur mysdressen och i jobbstassen, börja sminka mig igen och gå iväg till jobbet. 15 månader av föräldraledighet är till ända. 15 månader som har varit fantastiska, mysiga, roliga men också långtråkiga och stundtals frustrerande (som med allt annat). Än dock, all tid jag har fått tillbringa tillsammans med mina 3 barn - det är en ynnest och det ska jag leva på länge. Nu är det dags att lämna över stafettpinnen till pappa J som är mer än redo att axla ansvaret för hus och hem dom kommande fem månaderna. Nu är det hans tur att handla, laga mat, städa, tvätta, hämta barn, packa gympapåsar, göra matsäckar, köpa födelsedagspresenter, handla kläder till barnen, besöka läkare och habiliteringen osv osv osv. Själv ska jag njuta av att kliva in i den "barnfria" zonen...

Långtur

2009-08-06T16:31:00.004+02:00

I går eftermiddag var vi ute på en långtur här i DC. Barnen ville gärna gå tillbaka till Lincoln Memorial (det tar ca 45 min att gå dit). Temperaturen visade som vanligt drygt 30 grader och det var mitt på dagen så jag försökte lite fint att avstyra den idéen. Men dom var som vanligt mycket målmedvetna. Lilla L sov i vagnen och vi gav oss i väg. Promenerade längs med floden, där det i alla fall fläktar lite. På vägen blev jag getingstucken i nacken (vet ni hur ont det faktiskt gör...)Väl framme vid Lincoln ville killarna fortsätta promenera ner till Washington monument. Så det gjorde vi. Svetten rann på mig och vattnet tog slut illa kvickt. Men dom var helt opåverkade och knallade bara på. Vid Washington monument tog vi en paus innan vi gick lite till. Sen var jag helt slut och lyckades övertala killarna om att ta T-banan hem, vilket dom gick med på. Flera timmar senare ramlade vi in över tröskeln här hemma. Jag - helt färdig.

Hög på svett

2009-08-04T17:22:00.002+02:00

Mamma H skriver;

8 am. 27 grader Celsius. Jag och min ipod. Sahara Hotnights. Ner genom gatorna i Georgetown, korsa M street, fram till svenska ambassaden (som ligger så tjusigt precis vid vattnet). Ett löparsteg i taget. Längs Potomac river och fram till Lincoln Memorial. Och så tillbaka igen. Det är vad jag kallar en löparrunda med klass. Jag blir hög varje gång....

Slö söndag

2009-08-03T15:56:00.002+02:00

I går var det en regnig söndag här i Washington. Temperaturen sjönk till 27 grader. Vi hade en skön och slapp förmiddag i huset. Lilla L har blivit väldigt intresserad av att titta på "Sånghatten" på DVD. Sitter hur länge som helst framför TV:n och blir sur när vi stänger av. Vi gav oss ut hela familjen för att äta lunch i Georgetown och när pappa J återvände till kontoret i huset så ägnade jag och barnen oss åt lite shopping. Tyvärr är det inte särskilt billigt här alls. Men shoppa kan man ju göra ändå.

I dag ska jag och barnen ge oss iväg till Arlington cemetary och hälsa på Kennedy. Pappa J ska ge sig ut på vägarna och leta nyheter.

My master

2009-08-02T02:52:00.003+02:00

Mamma H skriver;

Jag är en otålig person. Jag har ett väldigt dåligt tålamod. Det har jag fått från min älskade far. Han är likadan. Oavsett om det gäller städning eller ett beslut som ska fattas så vill jag att det ska gå fort. Fort, fort. Med Lilla L går det långsammare när jag vill att det ska gå fortare. Hon är bara 1 år men lär mig redan att det inte alltid måste gå fort. Man kommer fram ändå. Lilla L kommer fram ändå. Tänk - bara 1 år och redan my master!

Fredagsmys

2009-08-01T01:25:00.004+02:00

Fredagsmys i Washington med hämtmat(kinesiskt), popcorn och film.

Första tecknet

2009-07-30T16:40:00.003+02:00

Mamma H skriver;

I går gjorde Lilla L sitt första tecken - för sitt eget namn. När Lilla L föddes hade hon en rejäl blond kalufs med en distinkt tofs i pannan. På BB satte barnmorskan en hårsnodd på henne med motiveringen att alla flickor som kunde ha en tofs skulle också ha det. Tecknet för Lilla L blev därför att föra högerhanden upp till pannan och göra en slags tofsliknande rörelse. I går härmade Lilla L mig och förde själv upp sin hand till pannan. Och detta upprepade gånger. Vi får se om det var en tillfällighet eller om det återkommer....

Fritidssysselsättning

2009-07-29T14:20:00.004+02:00

Mamma H skriver;

Washington är en bra stad att vara i med barn, framförallt lite äldre barn. Det finns flera offentliga pooler, där man kan tillbringa många timmar med kidsen (helt gratis). Det finns ett jättefint och stort zoo fullt med exotiska djur, dit man lätt kan åka flera gånger (helt gratis - Kolmården, släng dig i väggen). Gröna parker med lekplatser är det gott om, där det också finns tennisbanor som man helt gratis får använda hur mycket man vill. Inte minst så har vi flera spännande musuem att besöka (helt gratis förstås). Än så länge har vi hunnit besöka naturhistoriska muséet (där också "Natt i muséet 2" är inspelad. Kvar på listan finns bl a ett spionmuseum samt rymdmuséet som brorsorna gärna vill besöka. Därutöver förstås alla historiska monument som en 10-åring och en 7-åring faktiskt tycker är riktigt spännande att besöka. Vi ska nog kunna sysselsätta oss under våra fem veckor i DC.

One size fits all?

2009-07-28T03:25:00.002+02:00

Varför är det så? Är det för att milkshaken är så mycket sötare och dessutom har grädde på toppen? Är det för att burgarna alltid är så mycket större och helt överfulla av godsaker? Är det för att här äter man potatischips tillsammans med varmkorven? Eller att klimatat gör att ölen smakar ljuvligt i värmen? Två veckor tog det - sedan började byxorna att sitta tightare i midjan.

Poollördag

2009-07-25T22:34:00.002+02:00

Mamma H skriver;

Det blir allt varmare här i DC. I dag hade vi över 90 grader Fahrenheit, dvs en sisådär 33 grader Celsius. Men jag älskar det! Aldrig behöva frysa, alltid kunna ha lätta, vackra sommarkläder på sig. Lilla L i luftiga sommarklänningar och blöja, killarna i shorts och t-shirts. Mina vita jeans ligger kvar i resväskan och skrattar åt mig. Alla måltider intas ute på terassen. Allt blir så enkelt. Så många dagar resten av året som jag går omkring och småfryser. Nej då jag tar gärna detta klimat under några veckor. Dessutom finns det pool och luftkondionering att fly till. Vilket vi gjorde i dag. Det blev en poollördag för hela familjen.

Vem är det som går och går.....

2009-07-24T22:22:00.003+02:00

Mamma H skriver;

Brorsorna har tagit ett stort steg i sin utveckling utan att jag egentligen lagt märke till när det skedde. Dom kan ta mig tusan promenera hur långt som helst! JAG blir trött långt före dom. Bara man låter dom få prata på oavbrutet (något som framförallt storebror är mycket förtjust i) så går benen av bara farten. Och fort går det. Inte som när dom var mindre och jag var tvungen att stanna vid varje gathörn för att vänta in dom. Nej, nu går det undan minsann. Denna utveckling är någonting mycket positivt när man, som vi, turistar i en storstad. I dag har vi lagt många kilometer bakom oss. Till slut hamnade vi på zoo. Mycket trevligt zoo dessutom. Och så gick vi lite till...

Fler bilder Washington, 2009

2009-07-24T02:57:00.007+02:00

Den amerikanska kosten

2009-07-23T03:07:00.002+02:00

Mamma H skriver;

Den amerikanska barnmaten är verkligen sorglig. Och sällsynt. Urvalet är minst sagt litet. Och innehållet är en märklig sörja med konstig konsistens och färg. Luktar inget vidare och smakar därefter. Men Lilla L äter det. Ofta kallt dessutom när vi är ute på utflykter. Men den ungen äter verkligen allt som serveras. Men om hon får välja så följer hon amerikanarnas val; chips, french fries, glass och pizza (allra helst kanterna).

Washington DC

2009-07-22T01:32:00.002+02:00

Mamma H skriver;

För några dagar sedan anlände vi till Georgetown, Washington DC, där vi ska bo i fem veckor. Varmt men ännu inte hett. Vackert och grönt i ett mycket idylliskt område. Stort och rymligt hus för oss fem. Pappa J jobbar många timmar medan jag och mitt gäng så sakteliga lär känna DC. Än så länge har dom flesta av våra besök lett till poolen.

Vägen till Lilla L:shjärta

2009-07-20T02:36:00.003+02:00

Mamma H skriver;

Vägen till Lilla L:s hjärta går genom sången. Allt oftare har vi upptäckt hur mycket hon tycker om när vi sjunger för henne. Det roliga är hur tydligt hon visar det. Vi sjunger dom gamla vanliga visorna, fast med tecken förstås. Oavsett om hon sitter i mammas, pappas eller brorsornas knä så plockar hon demonstrativt fram våra händer och manar oss att fortsätta sjungandet. Så fort vi stannar upp är hon där på nytt och drar och sliter i våra händer - sjunga mera! Och vi sjunger och sjunger....

July, 2009, USA

2009-07-16T23:30:00.006+02:00