Med solsken i blick

Pappa J skriver:

Det är så kul att gå med Lilla L till dagis. För hon är så oerhört glad i att komma dit. Hon har inte alltid varit så glad i att vi lämnnar bort henne till någon annan. Mycket gråt och tandagnisslan har det blivit. Men dagis var en kärleksaffär från första stund.

Så här såg det ut häromdagen när vi gick dit. Glädje och förväntan hela vägen.

Livet antar jag?

Mamma H skriver;

Just nu snurrar det på i ett väldigt högt tempo i vårt liv. Veckorna är sprängdfyllda med jobb, skola, dagis, läxor, föräldramöten, utvecklingssamtal, fotbollsträningar, kalas, provtagningar, habkontakter med mera, med mera. Nästan svårt att hålla näsan ovanför vattenbrynet. Det positiva är att Lilla L inte haft en enda VAB-dag sedan hon började på dagis. Otroligt! Och killarna har heller inte varit sjuka. Nu längtar vi till påsk och resan till fjällvärlden. Långt, långt borta från alla måsten. Mmmm....

Små steg, små mirakel

Pappa J skriver:
Jag minns när vi såg Lilla L:s mjuka, överrörliga kropp på golvet. Liggande. Hon älskade att ligga där på rygg och suga på sina leksaker. Vid en ålder när andra barn sedan länge både satt och kröp.

Hon kommer ALDRIG att sitta, tänkte vi. Hur skulle det gå till?! Det fanns ju ingen styrsel i den där lilla underbara kroppen. Men gradvis så närmade hon sig. Och så en dag satte hon sig upp med en schwungfull rörelse som man aldrig hade trott henne om.

Så satt hon där. Och sög på sina leksaker. Kommer hon verkligen någonsin lära sig att ta sig från punkt A till B. Hur skulle det gå till? misströstade vi ännu en gång. Men så en dag ålade hon sig plötsligt fram, graciöst som en isprinsessa. Visserligen vid en ålder då andra barn sedan länge går. Men ändå.

Samma mönster upprepade sig med att ställa sig upp. "Kommer hon verkligen någonsin" tänkte vi. Men så en dag för inte så länge sedan så började hon ställa sig upp mot allt. Nu kan vi ganska lätt föreställa oss hur det ser ut när hon börjar gå.

För det är ju så med Lilla L och hennes speciella vänner (med Downs förbättring, som hennes storebror så fint kallar det) att de kommer ju på alla de där grejerna. Så småningom. Och den som väntar på något gott blir desto gladare när det väl sker.

Framtida OS-hopp?

Mamma H skriver;

Lilla L är en kastare. Hon kastar det mesta. Mat, vattenflaska, leksaker. Fort går det, man hinner knappt blinka och en himla svung har hon i kastet. I bland blir mamman lite trött på kastandet. Att inte kasta är liksom grunden till så mycket. Som t ex att äta fint, dricka ur mugg istället för pipmugg, att bygga med klossar, måla, ja, vad du vill. Tålmodigt har mamman och Lilla L lekt med att lägga klossar i låda, sätta ringar på pinne, ge och ta leksaker. Det börjar bli bättre. Hon är en fena på att sätta ringar på pinnen nu. Men plötsligt så kommer det. Det impulsiva kastet. Det är ju så kul. Det går ju bara inte låta bli. Dröjer nog ett tag till innan jag lämnar tallriken med mat i hennes närhet utan min egen närvaro.