Pappa J skriver:Ett mantra som vi har upprepat ända sedan vi visste att Lilla L skulle komma är "samma förväntningar". Tanken bakom var att vi misstänkte att många föräldrar gör sina utvecklingsstörda barn en björntjänst genom att särbehandla dom. Att dalta med dom, att redan på förhand utgå från att dom inte klarar olika saker innan man ens har prövat.
Bara så kan Lilla L nå sin högsta potential, har vi tänkt.
Men jag måste medge att det är svårt: Inte för att jag underskattar hennes intelligens, men jag känner redan att det kommer krävas ett stort mått av självövervinnelse för att inte dalta med henne. För det är ju så lätt att tänka att "sen, när hon blir äldre ska vi göra si och sen ska vi göra så".
Men sanningen är ju att det börjar i de små besluten redan nu. Som det där med att somna själv. Mot pojkarna var vi stenhårda: När de fyllde ett år åkte de ut ur vår säng och in i sin egen. Det blev några kvällar av gråt och tandagnisslan. Därefter inga problem. Bra för dom. Bra för oss.
Men lilla, lilla, söta L. Hur
skulle vi bara kunna slänga ut henne?! Klart hon ska få ligga hos oss om hon trivs bäst där. Och det är just den där instinkten jag är rädd för. Om vi fortsätter följa den är jag rädd att vi klemar bort henne så att hon inte klarar lika mycket när hon blir stor som hon skulle kunna göra.
Jo, jag känner det nu när jag skriver. Banne mig! Nu är det dags att hon får somna i egen säng. Imorgon börjar vi.
Kanske....
