Mamma H skriver:
När Lilla L låg i magen bestämde vi oss för att göra ett KUB-test. Hur vi resonerade kan jag faktiskt inte minnas, snarare att vi inte resonerade alls. Vi hade inte gjort det vid de två tidigare graviditeterna men nu hade jag fyllt 35 så då borde man väl göra det?! Ingen ställde heller frågan till oss varför vi ville göra det eller hur vi tänkte om riskbedömningen skulle visa sig vara hög. Vi ville ju bara kolla att allt var bra med vår bebis. Som de flesta andra. Blodprover var redan tagna och det var dags för ultraljudet. Som vid tidigare tillfällen var det en fantastisk känsla att få se vår lilla bebis ligga inne i min mage och sprattla och vinka- så full av liv. Bebisen såg så fin ut och alla fingrar och tår fanns på plats. Barnmorskan mätte koncentrerat nackspalten. Och igen. Och igen. Siffror knappades in i en dator, det blev tyst. Jaa, sa barnmorskan, det finns en förhöjd risk för kromosomavvikelser här. Det är 1 på 4 att er bebis har Downs syndrom. Just dom orden - 1 på 4 (en på fyra) - jag glömmer dom aldrig....
4 kommentarer:
Vad kul att få ta del av er vardag!
Och visst är alla medicinska termer, sannolikheter osv svåra att ta till sig. Det är ju bara ens barn! Kram
Å, jag kan inte hjälpa att jag får tårar i ögonen. Vilken oro och så mycket känslor det var och så bra det blev! Fina fina Lova som hade turen att komma just till er.
Kramar från moster Majsan
Hittade hit fr Grodansmamma:s blogg. Ska bli spännande att få följa din/er blogg om lilla L. Jag har en stor L (Linnea) på 11 år.
Kram
Vissa ord och meningar glömmer man aldrig. Jag förstår och tänker tillbaka. Så länge sedan.
Och nu är de här. Masarin, lilla L och alla de andra fina barnen. Heja dem!
Ser fram emot att följa bloggen. Stor kram
Skicka en kommentar