torsdag 30 juli 2009

Första tecknet

Mamma H skriver;

I går gjorde Lilla L sitt första tecken - för sitt eget namn. När Lilla L föddes hade hon en rejäl blond kalufs med en distinkt tofs i pannan. På BB satte barnmorskan en hårsnodd på henne med motiveringen att alla flickor som kunde ha en tofs skulle också ha det. Tecknet för Lilla L blev därför att föra högerhanden upp till pannan och göra en slags tofsliknande rörelse. I går härmade Lilla L mig och förde själv upp sin hand till pannan. Och detta upprepade gånger. Vi får se om det var en tillfällighet eller om det återkommer....

onsdag 29 juli 2009

Fritidssysselsättning

Mamma H skriver;

Washington är en bra stad att vara i med barn, framförallt lite äldre barn. Det finns flera offentliga pooler, där man kan tillbringa många timmar med kidsen (helt gratis). Det finns ett jättefint och stort zoo fullt med exotiska djur, dit man lätt kan åka flera gånger (helt gratis - Kolmården, släng dig i väggen). Gröna parker med lekplatser är det gott om, där det också finns tennisbanor som man helt gratis får använda hur mycket man vill. Inte minst så har vi flera spännande musuem att besöka (helt gratis förstås). Än så länge har vi hunnit besöka naturhistoriska muséet (där också "Natt i muséet 2" är inspelad. Kvar på listan finns bl a ett spionmuseum samt rymdmuséet som brorsorna gärna vill besöka. Därutöver förstås alla historiska monument som en 10-åring och en 7-åring faktiskt tycker är riktigt spännande att besöka. Vi ska nog kunna sysselsätta oss under våra fem veckor i DC.

tisdag 28 juli 2009

One size fits all?

Varför är det så? Är det för att milkshaken är så mycket sötare och dessutom har grädde på toppen? Är det för att burgarna alltid är så mycket större och helt överfulla av godsaker? Är det för att här äter man potatischips tillsammans med varmkorven? Eller att klimatat gör att ölen smakar ljuvligt i värmen? Två veckor tog det - sedan började byxorna att sitta tightare i midjan.

lördag 25 juli 2009

Poollördag

Mamma H skriver;

Det blir allt varmare här i DC. I dag hade vi över 90 grader Fahrenheit, dvs en sisådär 33 grader Celsius. Men jag älskar det! Aldrig behöva frysa, alltid kunna ha lätta, vackra sommarkläder på sig. Lilla L i luftiga sommarklänningar och blöja, killarna i shorts och t-shirts. Mina vita jeans ligger kvar i resväskan och skrattar åt mig. Alla måltider intas ute på terassen. Allt blir så enkelt. Så många dagar resten av året som jag går omkring och småfryser. Nej då jag tar gärna detta klimat under några veckor. Dessutom finns det pool och luftkondionering att fly till. Vilket vi gjorde i dag. Det blev en poollördag för hela familjen.

fredag 24 juli 2009

Vem är det som går och går.....

Mamma H skriver;

Brorsorna har tagit ett stort steg i sin utveckling utan att jag egentligen lagt märke till när det skedde. Dom kan ta mig tusan promenera hur långt som helst! JAG blir trött långt före dom. Bara man låter dom få prata på oavbrutet (något som framförallt storebror är mycket förtjust i) så går benen av bara farten. Och fort går det. Inte som när dom var mindre och jag var tvungen att stanna vid varje gathörn för att vänta in dom. Nej, nu går det undan minsann. Denna utveckling är någonting mycket positivt när man, som vi, turistar i en storstad. I dag har vi lagt många kilometer bakom oss. Till slut hamnade vi på zoo. Mycket trevligt zoo dessutom. Och så gick vi lite till...

Fler bilder Washington, 2009






torsdag 23 juli 2009

Den amerikanska kosten

Mamma H skriver;

Den amerikanska barnmaten är verkligen sorglig. Och sällsynt. Urvalet är minst sagt litet. Och innehållet är en märklig sörja med konstig konsistens och färg. Luktar inget vidare och smakar därefter. Men Lilla L äter det. Ofta kallt dessutom när vi är ute på utflykter. Men den ungen äter verkligen allt som serveras. Men om hon får välja så följer hon amerikanarnas val; chips, french fries, glass och pizza (allra helst kanterna).

onsdag 22 juli 2009

Washington DC

Mamma H skriver;

För några dagar sedan anlände vi till Georgetown, Washington DC, där vi ska bo i fem veckor. Varmt men ännu inte hett. Vackert och grönt i ett mycket idylliskt område. Stort och rymligt hus för oss fem. Pappa J jobbar många timmar medan jag och mitt gäng så sakteliga lär känna DC. Än så länge har dom flesta av våra besök lett till poolen.

måndag 20 juli 2009

Vägen till Lilla L:shjärta

Mamma H skriver;

Vägen till Lilla L:s hjärta går genom sången. Allt oftare har vi upptäckt hur mycket hon tycker om när vi sjunger för henne. Det roliga är hur tydligt hon visar det. Vi sjunger dom gamla vanliga visorna, fast med tecken förstås. Oavsett om hon sitter i mammas, pappas eller brorsornas knä så plockar hon demonstrativt fram våra händer och manar oss att fortsätta sjungandet. Så fort vi stannar upp är hon där på nytt och drar och sliter i våra händer - sjunga mera! Och vi sjunger och sjunger....

torsdag 16 juli 2009

July, 2009, USA







Välkommen till Pleasantville!

Mamma H skriver;

Nästa anhalt på vår resa är som att kliva in i filmen "Välkommen till Pleasantville". Kommer ni ihåg den? Vi har lämnat NY city bakom oss och landat på Chincotegaue Island, strax utanför Virginias kust. Här är så amerikanskt gulligt och vänligt som det bara kan bli och väldigt småskaligt. Vi njuter av stranden, fantastiska surfvågor, god mat (fisk), schyssta margueritas och väldigt trevliga frukostar på det urmysiga pensionatet à la England, där vi bor. Sängarna är fantastiskt sköna och alla 3 kidsen sover till 9 am. Sämre kan man ha det....

tisdag 14 juli 2009

Världens vackraste nacke

Pappa J skriver:

November 2007. Jag minns fortfarande den där bekymrade rynkan mellan ögonen på ultraljudssköterskan som mätte nackspalten på vårt lilla foster. Mätte. Och mätte igen.

Jag ville ju inte tro det eftersom min läggning är att vara optimist. Men ändå visste jag på något sätt redan där och då att det inte stod helt rätt till. Jag minns också att min blick liksom fastnade på den där lilla skuggan på bildskärmen. Skuggan som kunde vara en del av fosterhinnan. Ibland, sa sköterskan, låg liksom fostret så nära mammans ryggrad att det var svårt att skilja på fosterhinna och nackspalt.

Hon bad mamma H att skaka på sig lite så att fostret skulle flytta sig från sin trygga plats där hon låg och sov. Och rätt var det var gjorde Lilla L en piruett därinne och la sig på en annan ledd. Men skuggan på bildskärmen var förstås kvar. Den där nackspalten som var lite för tjock var för mig den första bekräftelsen på att det här skulle bli ett annorlunda föräldraskap. Och ett annorlunda barn.

Men det är nåt med den där nacken som drar. Ända från början har jag känt en nästan obetvinglig lust att begrava min näsa djupt in i det mjuka skinnet där bakom huvudet. Dra in ett djupt andetag och känna hur fantastiskt gott hon luktar, min älskade dotter. Känna de små fjunen på bakhuvudet kittla mina näsborrar.

Tänk att den där nacken som framstod som så skrämmande på bildskärmen den där gången, idag kan vara en av mina främsta källor till glädje. Livet är ändå fantastiskt i sin oförutsägbarhet.

måndag 13 juli 2009

Here I come...

Mamma H skriver;

Lilla L väcker stor uppmärksamhet här i NY (förstås brorsorna också). Sittandes så förnöjsamt i sin paraplyvagn gata upp och gata ned på Manhattan mottager hon folkets jubel. Blickarna och leendena är många och komplimangerna haglar. Hennes blonda, lockiga hår och klarblå ögon får New York-borna att stanna upp och söka hennes uppmärksamhet. Och även om jag är van vid den reaktionen med brorsorna måste jag medge att det värmer mitt mammahjärta extra mycket när det gäller just Lilla L.

lördag 11 juli 2009

Morgon i Brooklyn

Mamma H skriver:

Under vår vistelse i NY hyr vi en lägenhet i Brooklyn. Lägenheten ligger alldeles intill Prospect Park, en enormt stor grön oas mitt i Brooklyn. Vi har ännu inte anpassat oss helt efter tidsskillnaden, vilket innebär att vi alla vaknar kl sex varje morgon (Lilla L vaknade kl 4 dom första två morgnarna, mindre kul). Att vakna tidigt i NY är inte helt fel, snarare helt rätt. Tidigt på morgonen är det fortfarande svalt ute med skön luft och det är ändå många människor ute. I morse kl 7 tog jag med brorsorna ut i parken för en joggingrunda. En härlig upplevelse! Många människor i den stora parken som antingen sprang, cyklade eller åkte inlines. Vi väckte en del uppmärksamhet där vi kom joggandes. Om det hade med vårt väldigt nordiska utseende att göra eller kanske den ringa åldern på joggarna vet jag inte. Härligt var det i alla fall och det blev i alla fall ca 4 km.

fredag 10 juli 2009

Rapport från NY

Mamma H skriver:

Värme. Avgaser. Hus i himmelen. Gula taxibilar. Turister. Tjutande sirener. Skakig T-bana. Brandstegar. Vänliga amerikaner. Pretzels och korvstånd. New York. I love NY. Även denna gång.

tisdag 7 juli 2009

Äventyr...

I morgon vid den här tiden sitter vi på ett flyg på väg till New York - städernas stad! 7 veckor ska vi tillbringa i landet i väster. Till en början 2 veckors semester, varav en i NY, därefter kommer vi att bo i Washington DC, där pappa J ska arbeta under 5 veckor. Jag och mitt gäng - vi ska göra Washington under tiden J sliter i studion. Ska bli väldigt spännande. Hoppas kunna lämna lite löpande rapporter från vårt liv i US här på bloggen. Får se vad orken räcker till..

Ha en skön sommar!

torsdag 2 juli 2009

Sol och ännu mer sol

Pappa J skriver:

Den här sommaren har pendlat mellan extremerna så här långt. Först var det brittiskt höstväder och den senaste veckan cypriotiskt strandklimat. Lilla L verkar lika glad oavsett vilket.

En sak vi väldigt ofta får höra av folk som träffar henne är att hon alltid är så förnöjsam. Man blir ju blind för sitt eget barns speciella egenskaper eftersom man inte riktigt har något att jämföra med. Men nu när så många har sagt det så har jag börjat tänka på det. Och det är verkligen sant: Man kan ta med henne överallt. Oavsett om hon är på allsvensk fotbollsmatch eller på stökigt fik inne i stan så är hon nästan alltid lika nöjd och glad.

Det är så lätt att tänka att de speciella egenskaper ens DS-barn har hänger ihop med själva diagnosen. Men jag har blivit allt bättre på att se vad som är Lilla L och vad som hade varit henne oavsett diagnos.

Har kommit fram till att hon är en solstråle, helt enkelt. Ska bli så spännande att se vad hon gör med sitt goda humör den dag hon kan berätta lite mer om vad hon tänker och känner.