fredag 26 december 2008

Peppar, peppar

Pappa J skriver:

Då vi väntade Lilla L läste vi förstås på en hel del om vilka speciella svårigheter det skulle innebära att få ett barn med DS. Och ett problem som ofta togs upp var en ökad känslighet för infektioner. Därför har vi hela tiden väntat på "the big one." Den stora förkylningen som skulle slå ut henne fullständigt, som skulle få febern att rusa mot 41 grader och som skulle få hennes luftrör att väsa som en hel säckpipsorkester. Men inte. Varje gång hennes näsa har börjat rinna och vi har berett oss på det värsta så har hon lyckats mota infektionen nästan innan den bryter ut och dagen efter har lilla näsan varit torr igen.

Man vågar förstås aldrig hoppas för mycket på mirakel. Men nu har hela familjen inklusive Lilla L:s mormor drabbats av (vad som verkar vara en mycket smittsam) influensa. Alla utom. Ja ni förstår. Den enda som har dansat igenom julhelgen utan hosta, feber och rinnande näsa är Lilla L. Än är det dock för tidigt att korka upp champagnen. Hon kan fortfarande bli den sista käglan som faller. Men det ser ljust ut. Peppar, peppar.

torsdag 25 december 2008

En riktigt sjuk jul

Pappa J skriver:

Så stod huset äntligen färdigt efter en hel höst av snickrande, elektrikande och målande. Så länge som vi sett fram emot att få fira jul hemma i vårt nya större hus! Allt var upplagt för en riktigt perfekt jul.

Men är det en sanning som alltid är giltig så är det den att inget blir som man tänkt sig. Precis när svärföräldrarna hade satt sig i bilen för att åka hit från Norrköping så började jag känna hur jag frös. Liksom inifrån. Vi ringde dom och förvarnade om att det nog fanns smittsam sjukdom i familjen - men dom ville inte låta en sån sak förstöra julefriden så dom åkte hit i alla fall. Och lagom till att dom kom fram så hade jag 39 graders feber. Och det visade sig att mellanbror M också var sjuk. Sedan dess har vi fallit som käglor en efter en, mellan grötrim, julklappsöppningar och julbord.

Vi var väldigt tacksamma för att våra (svär)föräldrar trotsade risken att få julledigheten förstörd av sjukdom. Hade de inte kommit hit hade fiaskostämpeln hängt som ett mörkt moln över vår "perfekta jul."
Tack vare att de kom så blev det ändå väldigt bra - inte minst för barnen.

Men som pricken över i fick vi just ett mess från svärmor där hon meddelade att hon är sängliggande med 39 graders feber. Så från oss alla till er alla. (Snörvel).
En riktigt sjuk jul!

tisdag 23 december 2008

Kommentarer

Pappa J skriver:

Satt och scrollade mig tillbaka genom bloggen och läste igenom alla kommentarer som vi fått av er som följer bloggen. Ville bara tacka för alla kloka ord och uppmuntrande rader. Det betyder oerhört mycket för oss att få respons från er. Att få ta del av era erfarenheter, tankar och åsikter.

Kände väl också att det vore kul att hitta en bra form för att svara på allt smart ni skriver. Så nu har vi bestämt oss för att:
1. Göra vår mailadress tillgänglig högst upp till höger på sidan så att den som vill vända sig direkt till oss (utan att resten av världen kan läsa) får möjlighet till det.

2. Oftare lämna egna kommentarer till era. Har ofta känt behov av det men har inte hittat någon bra form för det. (Ibland tänker man inte på det allra enklaste sättet när man klurar på hur man ska göra.)

Så vi hörs

söndag 21 december 2008

En sångfågel

Mamma H skriver:

Storebror H sjunger sedan 1,5 år tillbaka i Katarina kyrkas gosskör. Drivkraften är helt hans egen och ligger i att han vill bli popstjärna när han blir stor (eller fotbollsproffs, inte helt bestämt ännu, vi stöttar båda förslagen). I dag var det julkonsert i Katarina kyrka och kyrkan var helt proppfull. Det var också dags för storebrors debut som solist. Bara några rader men ändå. Hans största fans - mamma, lillebror M, Lilla L och farmor var på plats (J på jobbet tyvärr). Jag kände fjärilarna i min mage komma när det närmade sig. Men oj, vad duktig han var! Med hög och tydlig stämma sjöng han sina julrader. En tår i ögat och Lilla L och jag kramade varandras händer. Min duktiga son!

Från oss alla till er alla....


En riktigt God Jul

torsdag 18 december 2008

Det ironiska 90-talet...

Mamma H skriver:

I går blev så min födelsedagspresent till verklighet. 2 timmar i sällskap med Henrik Schyffert på Cirkus i Stockholm. Kvällen bjöd på en återresa in i det ironiska 90-talet och igenkänningsfaktorn var mycket hög för oss som var "unga" då. Länge sen jag skrattade så gott och så mycket. 2 timmar utan paus bara svischade förbi. Enda gången jag satte skrattet i halsen var när telefonen vibrerade i väskan. Farmor och farfar var barnvakt åt hela barnaskaran inkl Lilla L. Sms:et löd; Lilla L har skrikit i en halvtimme, nån av er måste nog komma hem. Men det löste sig. Farmor tog en kvällspromenad med vagnen, Lilla L somnade och jag kunde fortsätta skratta.

måndag 15 december 2008

Propagandabarn

Det där med att få tre barn skulle ju vara en HELT annan sak. Plötsligt är det fler barn än vuxna i familjen vilket skulle öka stressen, fick vi höra från alla håll. Men med risk för att låta präktig och provocera någon: Så ÄR det faktist inte här. I alla fall inte just nu. Killarna är nio och sex. De är väldigt engagerade i L och hjälper gärna till en stund vilket:
1. Ger dom något att göra
2. Skapar en känsla av att de tar ansvar för nåt viktigt
3. Underlättar för oss.

Ikväll är ett bra exempel. Jag kom hem toktrött efter en galet stressig dag. Ville bara gå direkt i säng utan att passera vare sig barn eller kök. H skulle ut på krogen och jag var följaktligen själv med tre barn som skulle läsas saga för och läggas. Jag var mentalt rustad för ett gatlopp men istället blev det en vandring på rosor. Faktiskt. Killarna gullade med syrran i TV-soffan medan jag vilade mig en stund. När jag stekte upp min äckliga, flottiga kvällsmat hängde L i babybjörnen hos mig och killarna kollade på TV. När maten var klar hade hon somnat där i selen och kunde bara läggas över i sängen.

Mätt och belåten kunde jag i lugn och ro läsa saga för sexåringen medan 9-åringen sysselsatte sig själv. Och sedan en lång saga för den äldste där jag nästan somnade i hans säng. Och sen var det egen tid för hela slanten.

Låter jag kaxig? Låter jag självbelåten? Jo. Det gör jag såklart. Men en sån här dag kan man väl få kosta på sig det. Det kommer dagar med magsjuka, tonårsrevolter, nattliga irrfärder på jakt efter killar som man inte vet var dom är och som inte svarar i mobilen. Och massor av jobbigt. Jag lovar att berätta om det också.

Men idag var dom riktiga propagandaungar.

onsdag 10 december 2008

Att hoppa(s)

Pappa J skriver:

Lilla L:s ena brorsa, M, älskade verkligen sin hoppgunga. Som han studsade i den där. Har fina minnen från första året med honom när han var ungefär lika gammal som Lilla L är nu: Långa frukostar med färskpressad juice och morgontidningen från pärm till pärm. Allt medan han - hoppade. Och skrattade.

Är ju snudd på ofrånkomligt att inte jämföra lite fast man inte borde. Det blir något ängsligt och lite destruktivt över det där jämförandet. För innerst inne vet man ju att hon kommer att lära sig allt senare än vad H & M gjort. Och att glappet mellan hennes utveckling och deras kommer att öka med tiden. Men ändå hoppas man. Och jämför. Och hoppas igen. På nån slags mirakel.

Hur som helst så har jag krängt ner henne i hoppgungan ett par gånger de senaste veckorna för att se vad som skulle hända. Och det var kanske inte ett mirakel precis. Men väl mer än jag hoppades på. För även om hon inte precis hoppar och studsar så är hon lika glad som han var. Och håller sitt goda humör nästan lika länge. Hon snurrar lite fram och tillbaka. Gör sitt pruttljud med munnen som är så kul just nu. Och den färskpressade juicen smakar faktiskt lika bra nu som då. Bara lite annorlunda.

Så det finns kanske hopp ändå.

tisdag 9 december 2008

Upploppet

Mamma H skriver:

Det är så otroligt rörigt och stökigt hemma hos oss just nu. Vi har byggt ut vårt hus och är nästan klara. Vad som pågår just nu är målning och tapetsering. Vi har duktiga och proffsiga målare inne som hjälper oss. Och när man ändå håller på och gör den nya delen fin så varför inte passa på och fräscha upp den gamla? Vi flyttar oss själva och våra saker runt till olika rum i huset. Det blir trängre och trängre. Lilla L ligger och inandas grovspackel medan hon sover (och vi också för den delen). Men vad är det man brukar säga? Man ska långt ner i skiten innan det vänder? För oj, vad fint det blir. Drömmen om en jul hemma i "nya" huset lever än så länge....

lördag 6 december 2008

Dä dä

Mamma H skriver:

Ca var sjätte vecka går vi på besök till habiliteringen och träffar sjukgymnast och logoped. Sjukgymnasten ger oss tips och råd på olika övningar för att förbättra och utveckla motoriken hos Lilla L. Logopeden står för språkutvecklingen. Vi arbetar efter Karlstadmodellen och varje gång får vi olika övningar/lekar att göra tillsammans med Lilla L hemma. Det mesta känns helt naturligt och är sådant vi gör med alla barn fast här på ett mer medvetet sätt. Leka Tittut-leken, turtagning osv. Det enda som jag har riktigt svårt för är de olika ljudövningarna vi ska göra. Barn med ds har ofta svårare att uppfatta ljud och olika melodier i talet. Därför övar vi på att säga "dä dä" till Lilla L. Första veckan med lång vokal, "däääää, veckan efter med kort osv. Det här har jag verkligen svårt för. Jag blir alltid lika full i skratt. Det känns bara så dumt. Lilla L tittar mycket granskande på mig som om hon vill säga "Tror du att jag är utvecklingsstörd eller vad håller du på med?"

måndag 1 december 2008

Funderingar från en nattugla

Pappa J skriver:

Det finns två sorters människor: Early birds och nattugglor. Att det finns en av varje i det här föräldraparet är både bra och dåligt. När jag funkar som sämst är H på topp. Och när hon loggar ur strax efter kl 22 då börjar min mest kreativa period. Då ska punkterna på att-göra-listan betas av i snabb takt, då är tankarna klara som källvatten, då får jag alltid mina bästa idéer (som jag ibland kommer ihåg dagen efter). Mina få blogginlägg är alla skrivna i månsken. Så också detta förstås.

Våra olikheter betyder att vi kan växeldra lite vilket ofta kan göra oss som familj mer effektiva. Kanske. Men å andra sidan missar vi alltid varandras bästa period på dygnet. Det finns några fönster där vi båda funkar lika bra. Sen förmiddag och tidig kväll. Gäller att passa på och umgås då...

Oftast finns en viss rättvisa mellan de två. Nattugglan och "the early bird" gynnas och missgynnas ungefär lika. Men när det kommer en bebis rubbas den balansen och nattugglan hamnar på losersidan. Bebisar är som bekant aldrig nattugglor. Om man inte tolkar Lilla L:s korta uppvaknanden i vargtimmen som infall från en nattuggla. Men det gör inte jag. Hon somnar alltid planenligt kl 8 och vaknar för att möta en ny dag kl 6. Vardag som helg. Och det innebär att det faktiskt är bättre att vara early bird nu för tiden.

Men kampanjen har redan börjat. Jag ska göra henne till en inbiten nattuggla. Så kan vi sitta och mysa framför TV:n och tänka kreativa tankar ihop när alla andra sover. För hittills är jag ensam i familjen.

Men tills det sker är det bara och ta skeden i vacker hand och gå och lägga sig. Är en dag imorron också...
gonatt.