torsdag 29 januari 2009

Jag kan segla förutan vind


Pappa J skriver:

Klockan är 20.44. Victory!

Nu är curlinghandskarna kastade. Ibland måste man vara "dum" för att vara snäll.

Vem kan segla förutan vind

Pappa J skriver:

Vad är motsatsen till en Curlingförälder. En stasiförälder? Vad det än heter så har vi varit beryktade i vänkretsen för att vara såna. I alla fall när det gäller en sak: Sömnen. Vi har varit överens och stenhårda: Ta några tuffa kväller med skrik sen somnar dom sött alldeles själva och sover hela natten. I alla sina dagar...

När våra vänner har gått omkring och gungat sina småttingar till sömns i famnen, legat halva kvällen med dem i dubbelsängen och till sist somnat själva, sövt dom i bärsele... you name it. Då har vi lagt våra barn i sängen, läst en saga, sagt gonatt, gonatt och gått ut. Fem minuter senare har de sussat. Like clockwork.

Men med Lilla L är det lite annorlunda. Trots att vi lovat varandra att inte särbehandla henne på något sätt. För varför ändra ett vinnande koncept? MEN.
På nåt sätt är det som att hennes skrikande skär lite djupare i hjärtat, hon ser så ömkansvärd ut när hon är ledsen och curlinghandskarna åker på. Först lät vi henne somna gungande i famnen, och nu ligger vi där bredvid henne i dubbelsängen och sjunger i evigheter. Igår tog det 18 upprepningar av "Vem kan segla förutan vind" innan hon somnade. Första gången. När hon vaknade igen efter trekvart räckte det med två.

Nu är klockan halv åtta och det är dags igen. Marathonloppet kan börja.

onsdag 28 januari 2009

Den sannaste kärleken

Mamma H skriver:

Att ha ett barn med ds innebär att man delar någonting stort med andra som också har barn med ds men som man kanske inte ens känner. Vi har alla ovanliga, speciella barn. Bara vi vet. Vet hur det känns när det inte blir som man tänkt sig. Vet hur det känns att behöva vända ut och in på sig själv, sitt liv, sina tankar, känslor och värderingar. Vet hur det känns att se livet ur ett nytt perspektiv, att uppleva livet här och nu och glädjas över det lilla i mycket större utsträckning. Vet hur det känns att så starkt älska ett barn som behöver dig så väl. Vet vilken fantastiskt stor och positiv upplevelse det på många sätt är att få ett ovanligt barn. Det är svårt att förklara för någon som inte har den upplevelsen. I bland försöker jag. Jag förstår att det inte går att förstå. För det är väl ändå lite synd om oss. Någonstans förskönar jag väl ändå? Men, nej, det är inte ett dugg synd om oss. Vi får uppleva den sannaste kärleken - hur kan det då vara synd om oss?

söndag 25 januari 2009

Ljust i det mörkaste Småland

Mamma H skriver:

Helgen har tillbringats i Småland tillsammans med barnens moster, man och kusinerna S och H. Moster M med det varmaste hjärtat, pappa H med gitarren och dom två små prinsessorna som bara avgudar sina kusiner. Länge har killarna stått högst på poppislistan för dom två något yngre tjejerna med frågan är om inte Lilla L har intagit förstaplatsen nu. Oj, vad hon har blivit omhuldad och kelad med under helgen.

- Bästa bebisen, säger kusin S, 4 år. Vi behåller henne.

Lilla L tittar storögt omkring sig men låter sig faktiskt bäras, hållas och klappas på. Mindre kul tyckte hon att det var att åka bil i drygt fem timmar. Lilla L är för det mesta en ganska så nöjd fröken men här sa hon bestämt ifrån (läs; skrek). När vi kom hem till huset i kväll drog hon en suck av lättnad och var så otroligt glad och charmig hela kvällen fram till läggdags. Borta bra men hemma bäst?

onsdag 21 januari 2009

Vällingkamp

Mamma H skriver:

Positiv och uppmuntrande försöker jag introducera vällingen för Lilla L. Hon är mycket skeptisk. Hon tittar måttligt intresserad på flaskan, tar ett par sug och puttar sedan bort den. Hon är inte dum inte. Hon fattar att vällingflaskan innebär ett steg längre bort från tutten som hon bara älskar. Lillebror M var likadan. Envis som synden att inte vilja äta vällingen men honom lyckades jag till sist nöta ner. Det är ju så himla bra och så himla mysigt med välling. Jag tänker inte ge upp om Lilla L heller. Tips? Någon?

söndag 18 januari 2009

Besök från framtiden?

Mamma H skriver:

I går kväll hade vi familjen L här på middag. Familjen L är en ny bekantskap sedan Lilla L kom och på väg att bli goda vänner. Familjen har 3 pojkar, varav mellanpojken J har ds. Han är nu 8 år gammal och en fantastiskt fin kille, precis som hans bröder. J är viktig för oss på många sätt. Vi träffade honom första gången när Lilla L låg i magen och vi satt fast i vår "valsituation". Att då få träffa J gjorde det hela så mycket enklare. J visade oss snabbt att det fanns ingenting att vara rädd för. En helt vanlig kille. J går i andra klass (vanlig skola), kan läsa, har kompisar och spelar fotboll på fritiden. Visst, alla har olika förutsättningar men varför inte hoppas att det kommer gå lika bra för Lilla L. Det gör vi i alla fall. Vi kommer att ha höga förväntningar på Lilla L så långt det är möjligt. Att få träffa J och hans familj är alltid lika kul för då får vi en blick in i framtiden och vilka frågeställningar det kretsar kring just då.

onsdag 14 januari 2009

Var är snön?

Mamma H skriver:

Det är mitten av januari och jag har fortfarande inte åkt en endaste mil längdskidor. Jo, 1 förresten, i slutet av november. Snart är det bara fem veckor kvar till starten av Tjejvasan och då ska jag stå på startlinjen. Sällan har jag varit i så dålig form som nu. Långt uppehåll från träning, lite influensa på det och resultet kan inte vara något annat än dålig form. Runt kommer man alltid men det är en mer lustfylld upplevelse om man slipper blodsmaken i munnen. I brist på snö blir det nu en timmes powerwalkning med vännen B istället. Men snälla, ge mig lite snö nu!

måndag 12 januari 2009

Prata utan ord

Pappa J skriver:

Ut med tungan, knip ihop läpparna och pressa ut luften långsamt. Det är Lilla L:s ordförråd så här långt. Men jäklar så många olika sätt hon kan göra det där pruttljudet på! Och med så många olika ansiktsuttryck. Ibland kisar hon och ser ut som hon menar nåt humoristiskt och sen kommer ett låååångt pruttande. Andra gånger är ögonen uppspärrade och liksom naglar fast mina. Då tycks hon mena allvar med sitt korta bestämda pruttande. Kanske något om att vi inte får glömma bort att leka med henne mitt i alla bestyr med mat, läggning och saga åt storebrorsorna. Eller som för några timmar sedan när jag kom in för att säga godnatt: Ett förstrött pruttljud i förbifarten som för att bekräfta att hon sett mig när jag dyker upp ovanför spjälsängen.

Det här kan verka lite banalt. Men en noja som vi hade när vi fick reda på att Lilla L skulle bli ett DS-barn var just detta med kommunikationen. Mardrömmen var en blick utan riktigt fokus och en mun som aldrig utstötte några ljud. Därför blir jag så löjligt glad varje gång jag märker hur kommunikativ hon faktiskt är. Tror inte något av våra tidigare barn har varit så till den grad uppmärksam på människorna i sin omgivning. Och med tanke på hur sociala de är nu känns det lovande. Hon har förresten ett ord till i vokabulären: "neeejjjj!". Men när hon säger det verkar hon mest glad så vad det betyder får vi undra över ett tag till.

En annan ny grej som plötsligt dykt upp är att det nu bara är mamma, pappa, H & M som duger. Alla andra som försöker hålla henne får tummen ner. Det går bara några sekunder så börjar hon skrika upp sig till allt högre höjder tills det bara är att lämna tillbaka henne till någon familjemedlem igen. Inte så kul för alla släktingar och goda vänner som gärna vill bonda lite med henne. Men samtidigt är det lite skönt att se att hon är medveten om vem som är vem och gör skillnad på människor hon träffat mycket och andra. För som alla vet - det där går ju över och sen går dom glatt från famn till famn. Men den här fasen brukar de flesta gå igenom. Och att också hon gör det känns lite bra.

fredag 9 januari 2009

Den bästa början...

Mamma H skriver:

Den dagen det skulle visade sig att Lilla L ville komma ut ur magen var den mest fantastiska försommardag. Många hade förvarnat om att hon skulle komma tidigare, då många barn med ds tydligen gör det, men Lilla L hade redan legat 4 dagar på övertid. Det var också en dag, då det var högtryck på alla förlossningskliniker i Stockholm. Fullt i hela Stockholm var svaret vi fick när vi ringde runt. Vi som hade tänkt att hon skulle födas på SÖS blev istället hänvisade till Södertälje sjukhus. Södertälje? En helt annan stad? Södertälje kan knappast räknas som Stockholm. Förvirringen stor. Med tanke på dom rådande speciella omständigheterna fanns våra önskemål kring förlossningen tydligt dokumenterade i såväl förlossningsjournal som i förlossningsplan. Budskapet var tydligt - ingen som helst särbehandling och inget som helst "tycka synd om-bemötande". Varken mer eller mindre. Precis som vanligt. Att kliva in på Södertälje sjukhus var verkligen någonting helt annat än att göra entré på KS (där båda pojkarna är födda). Så litet, så lugnt och så stillsamt. Där träffar vi den mest fantastiska barnmorska som ska komma att lotsa oss genom förlossningen. När vi förklarar situationen, att vår bebis har ds, är hon hur cool som helst och berättar om alla positiva erfarenheter hon själv har. Det blev helt klart den bästa förlossningsupplevelsen av dom tre! Vi får stanna 3 dagar på BB-avdelningen och också där är det så lugnt och skönt med en personal som är så professionell och vänlig. Alla behandlar Lilla L som den prinsessa hon är och ingenting annat. Ingenting känns konstigt. Vi har bara fått den finaste bebisen! Solen strålar in genom vårt familjerum dag efter dag och vi känner stor lycka. Och jag tänker, vad otroligt viktigt hur det är hur allting börjar...

onsdag 7 januari 2009

Jullovet till ända

Mamma H skriver:

Det blev ett väldigt bra jullov, sjukdomar till trots. Mycket stugmys den första veckan, vilket på sätt och vis passade oss bra eftersom vi fick njuta ordentligt av vårt "nya" hus. Många filmer och bra TV-serier har avverkats i det nya TV-rummet. Sena kvällar och sovmorgnar med efterföljande långa frukostar. Lilla L har sovit till kl 8 varje morgon och ett par morgnar till och med till kl 9. Perfekt - hon har fattat i vilken familj hon har hamnat i. Andra delen av jullovet, när alla var på benen igen, har till stor del tillbringats utomhus. Flera dagar i rad har vi åkt skridskor tillsammans med barnen, varvat bandy ned långfärdsskridskor. Fantastiska isar i Stockholmsområdet! Vi har också hunnit med lite pulkaåkning och korvgrillning. Lilla L har hängt med och för det mesta sovit gott i sin vagn. Bara vid -13 grader protesterade hon och tyckte att vi skulle gå in. Ett mycket vilosamt och roligt jullov är till ända!

fredag 2 januari 2009

Torktumlarens år

Pappa J skriver:

Så här några dagar in på det nya året brukar många av oss vara på humör för lite retrospektivt filosoferande. Vad var det som hände egentligen? I världen, i landet, i staden, i byn och i familjen? Ganska snabbt kom jag fram till att oavsett vilken nivå jag tänkte tillbaka på så var det ett rejält omtumlande år. Om någon - ungefär vid den här tiden förra året - hade bett mig spekulera lite kring vad som skulle hända under 2008. Hur många rätt hade jag lyckats pricka in?

Jo, att vi skulle få en dotter med DS visste vi ju vid det laget. Men att det skulle bli HON. Att det skulle kännas så här att titta in i hennes ögon. Att le och se henne skratta tillbaka. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. En sån ogrumlad lyckokick - faktiskt helt utan salt. Hon har totalcharmat oss allihop. Visst finns där en oro om man tänker långt fram i tiden. Men det räcker med att vara nära henne så försvinner den långt bort. "Det ordnar sig" tycks hennes ögon vilja säga. Och av någon anledning så övertygar hon oss varje gång.





















I "byn" har det kanske varit ganska lugnt. Men ett hus på gatan närmast skogen har blivit rejält mycket större. Och det har kostat oss en hel del planering, tankemöda, svett, uppesittarkvällar och en hel del pengar också förstås. Det blir varken utlandsresor eller ny garderob på ett bra tag. Men nu är det klart och det kändes som att spränga målsnöret efter ett dubbelt marathonlopp. Så nu vill man ändå mest pusta ut och göra ingenting.

I landet har mycket förändrats. Glass & ballong-stämningen med "köp idag, imorgon kan det vara ännu dyrare" blåstes bort på några veckor. Nu lever vi i en kollektiv begravningspsykos där det enda alla är överens om är att det ska bli ännu värre: "Vänta med att köpa tills imorgon, då är det nog ännu billigare", lyder mottot för dagen.

I världen känns det som en ny osäker tid har börjat. Kanske bättre, kanske sämre. Men mycket mindre förutsägbar. Världens mäktigaste land har plötsligt en ledare som alla tävlar om att hylla. Hur länge kan det hålla innan han tvingas börja göra folk besvikna? Can't please them all....
Å vart ska den ekonomiska nedgången sluta? När ska folk börja tro på framtiden igen?

Det är väl dags att börja tänka och prata som kineserna snart om man ska ha en chans att bli en av framtidens vinnare. Så jag tänkte ta efter deras tradition med att ge åren passande namn. 2008 får mot bakgrund av allt oväntat och omvälvande som hände namnet torktumlarens år. Men 2009? Om jag måste gissa - dal- och bergbanans år. För först kommer det fortsätta neråt ett bra tag. Men sen kanske, förhoppningsvis går det uppåt igen. Och i så fall fortare än någon hade trott. Precis som det brukar vara. För ingen vill vara först ut med en spådom som kanske visar sig vara fel. Tryggare att ropa i samma tonart som resten av flocken. Moll.