måndag 8 mars 2010

Små steg, små mirakel

Pappa J skriver:
Jag minns när vi såg Lilla L:s mjuka, överrörliga kropp på golvet. Liggande. Hon älskade att ligga där på rygg och suga på sina leksaker. Vid en ålder när andra barn sedan länge både satt och kröp.

Hon kommer ALDRIG att sitta, tänkte vi. Hur skulle det gå till?! Det fanns ju ingen styrsel i den där lilla underbara kroppen. Men gradvis så närmade hon sig. Och så en dag satte hon sig upp med en schwungfull rörelse som man aldrig hade trott henne om.

Så satt hon där. Och sög på sina leksaker. Kommer hon verkligen någonsin lära sig att ta sig från punkt A till B. Hur skulle det gå till? misströstade vi ännu en gång. Men så en dag ålade hon sig plötsligt fram, graciöst som en isprinsessa. Visserligen vid en ålder då andra barn sedan länge går. Men ändå.

Samma mönster upprepade sig med att ställa sig upp. "Kommer hon verkligen någonsin" tänkte vi. Men så en dag för inte så länge sedan så började hon ställa sig upp mot allt. Nu kan vi ganska lätt föreställa oss hur det ser ut när hon börjar gå.

För det är ju så med Lilla L och hennes speciella vänner (med Downs förbättring, som hennes storebror så fint kallar det) att de kommer ju på alla de där grejerna. Så småningom. Och den som väntar på något gott blir desto gladare när det väl sker.

3 kommentarer:

Suzy71 sa...

Brukar kika in då och då i er blogg...
Å vad jag känner igen mig i det du skriver. Och visst är framstegen så fantastiskt glädjande! Min dotter som är drygt en månad yngre än er kämpar för fullt med att försöka komma upp i soffan. Hon kommer dock "bara" upp högt på knä, sträcker fram armarna och säter UPP! Vilket är ett stort framsteg jämfört med för en månad se'n. Hennes tvillingsyster springer och klättrar överallt. Skillnaden i utvecklingsstegen blir verkligen påtagliga när man har två i samma ålder.
Hur det än är så gläds jag så mycket mer för Thuwas små framsteg för jag vet att hon måste kämpa så otroligt mycket för att nå nästa steg och det är verkligen en ära att få följa hennes utveckling.
Mvh
Sussie

Anna sa...

Blir rörd när jag läser det du skriver. Själv har jag en tjej med DS som blir 3 år i juni och jag känner så väl igen mig i den där känslan när framstegen väl kommer, glädjen är total. Fastän man fått höra att det tar tid så är det ibland svårt att tro att det verkligen ska hända (fast senare än vanligt). Vår Elin började gå i höstas, nu jobbar vi för fullt med kommunikation - både på dagis och hemma. Det babblas för fullt, men det vore kul att förstå vad hon säger också! Skönt med tecken ibland :)

Hälsningar
Anna

Kicka sa...

Känner verkligen igen mig i det du skriver, man undrar om det kommer ske iställer för när det kommer ske.
Vår minsta gumma föddes 2januari-08,tre månader för tidigt fick hjärnblödningar, hon lärde sig sitta (efter mycket tränig) vid 10månader, lärde sig krypa då hon var 1år och 1½mån, och för inte allt för länge sedan så började hon sig gå när vi håller henne i händerna korta bitar. Nu väntar vi på att hon ska få balans nog att stå själv på golvet, så att hon framöver ska kunna lära sig gå.
Ska också börja träna kommunikation inom kort, så hon kan göra sig förstådd.