Pappa J skriver:
Finns få saker som kan få ett fadersöga att blänka så mycket som ren och oförfalskad syskonkärlek. Annars kan ju ankomsten av en ny familjemedlem utlösa en hel del svartsjuka. Ja, till och med elakhet. Själv var jag allt utom en god bror när min lillasyster kom. Dagliga tjuvnyp och lustmord på diverse kramdjur tillhörde dessvärre vardagen under några år för våra föräldrar. Inget jag är stolt över men så var det.
Lilla L:s bröder (H & M, 9 och 6 år) har inte visat något i den vägen. Tvärtom har de varit kärleksfulla och engagerade från första stund. Redan när vi var kvar på BB skickade de ett helt lass med teckningar och olika installationer som fick glädjetårarna att rinna som vattenfall när vi radade upp dom på fönsterbrädan i det annars ganska nakna familjerummet.
Och sen vi kom hem den där soliga dagen i maj har det bara fortsatt. Jag tror få nyfödingar har fått så mycket kärleksenergi från sina syskon som hon har fått. Dom KRÄVER faktiskt att få hjälpa till med allt från blöjbyten till stimulerande lekar. Och aldrig hörs några klagomål på att hon är i vägen eller sinkar dom. I deras kvällsritual ingår numera att de ska ha varsin egen stund med henne. Fem minuter i varje säng måste det vara. Och då blir hon överöst med så många ömhetsbetygelser och blöta pussar att hälften vore nog.
Det är klart att Lilla L:s särskilda historia spelar roll här. H & M har vetat nästan lika länge som vi. Dom vet också att den innebär att hon kommer behöva mer hjälp och stöd från sina bröder än vad de flesta andra syskon gör. Och den som får en viktig uppgift växer och skjuter en del av sina egna behov åt sidan. Det gäller både stora och små. Men ändå. Jag blir så imponerad - och rörd - av allt dom är förmögna att ge henne redan. Och den glädje dom gör det med.
(Hittade förresten den här länken på Masarinmammans blogg för den som inte har fått nog av syskonkärlek. Jag lovar. Den är värd besväret. )
