Världens vackraste nacke

Pappa J skriver:

November 2007. Jag minns fortfarande den där bekymrade rynkan mellan ögonen på ultraljudssköterskan som mätte nackspalten på vårt lilla foster. Mätte. Och mätte igen.

Jag ville ju inte tro det eftersom min läggning är att vara optimist. Men ändå visste jag på något sätt redan där och då att det inte stod helt rätt till. Jag minns också att min blick liksom fastnade på den där lilla skuggan på bildskärmen. Skuggan som kunde vara en del av fosterhinnan. Ibland, sa sköterskan, låg liksom fostret så nära mammans ryggrad att det var svårt att skilja på fosterhinna och nackspalt.

Hon bad mamma H att skaka på sig lite så att fostret skulle flytta sig från sin trygga plats där hon låg och sov. Och rätt var det var gjorde Lilla L en piruett därinne och la sig på en annan ledd. Men skuggan på bildskärmen var förstås kvar. Den där nackspalten som var lite för tjock var för mig den första bekräftelsen på att det här skulle bli ett annorlunda föräldraskap. Och ett annorlunda barn.

Men det är nåt med den där nacken som drar. Ända från början har jag känt en nästan obetvinglig lust att begrava min näsa djupt in i det mjuka skinnet där bakom huvudet. Dra in ett djupt andetag och känna hur fantastiskt gott hon luktar, min älskade dotter. Känna de små fjunen på bakhuvudet kittla mina näsborrar.

Tänk att den där nacken som framstod som så skrämmande på bildskärmen den där gången, idag kan vara en av mina främsta källor till glädje. Livet är ändå fantastiskt i sin oförutsägbarhet.