Pappa J skriver:
I början av den här veckan var jag ensam hemma några dagar när resten av familjen var i Norrköping. Och när jag återsåg Lilla L efter de dagarna så kunde jag faktiskt se henne med en "främlings ögon". Det var lite läskigt men varade bara i några minuter, innan det bröstvärmande leendet och de himmelsblå ögonen gjorde att jag återigen såg henne med en pappas ögon.
Jag har nämligen förvånats över hur sällan jag tänker på att Lilla L har DS. Och hur sällan jag ens SER det. Ibland har jag till och med letat efter tecknen utan att se dom. Märkligt hur kärleken mellan förälder och barn verkligen gör att man faktiskt ser igenom ytan. Rakt in i det som finns där innanför. Själva själen, eller vad man ska kalla det. Och den - kan jag försäkra - är bland det vackraste jag någonsin sett.
Men de första minuterna efter deras Norrköpingsresa såg jag alltså en flicka med DS. Och det jag framför allt la märke till var den lilla tungan som med jämna mellanrum for ut och in på ett sätt som den inte gör hos andra barn. Jag tycker det är rätt gulligt men det är definitivt annorlunda.
"Är det vad främlingar framför allt ser när vi kommer gående på stan med Lilla L", tänkte jag.
Hoppas inte det.
3 kommentarer:
Tyvärr är det nog de som andra ser och också de söta små sneda ögon som min dotter med DS har.
Jag har också tänkt flera gånger på detta med att jag inte ser Linnéas DS.
När jag var ganska ny på att vara mamma till Linnéa (och Agnes så klart) så var det någon som pratade med mig och jag sa att Linnéa har ju DS och då sa personen ja, ja det ser jag så klart. Jag tittade på personen som hur i hela friden ser du de jag ser det inte och jag gick sedan hem och tittade på foton på Linnéa och där såg jag faktiskt alla små kännetecken som ett barn med DS faktiskt kan ha. Det var liksom en liten aha upplevelse.
Intressanta tankar. Du resonerar väldigt likt min man. Han har släppt ds-glasögonen för länge sedan och jag undrar om de någonsin kommer på igen. Jag minns att jag i början inte riktigt kunde se att Masarin hade downs (särskilt inte när han sov). Och ser jag på bebisbilderna idag så är det fortfarande ganska svårt att se.
Men när jag nu istället viskar godnatt till Masarin innan jag går och lägger mig så tänker jag ofta på just det. För om det är någon gång det syns nu så är det ju när han sover!
Detta blev ju en hel uppsats. Men jag tänker också rätt mycket på hur andra ser på Masarin. För säkert är det som Lena beskriver, att det syns glasklart :-)
På nybesök kan jag ju inte låta bli att kommentera, jag som inte har ett barn med DS. Visst ser jag, för det mesta, att barnet har DS. Jag ser det lena benämner "de söta små söta ögonen" och jag ser den lilla tungan (fast jag inte tänkt på det förrän du skrev det). Men det finns en skillnad mellan att se och att se. För jag ser också det söta barnet (och till och med med det som är "negativt" i sammanhanget - den barnlösas rätt avundsjuka ögon). Fast där föräldern inte längre ser DS ser jag ju ett barn som är vackert med DS, och det är en skillnad...
Kan för övrigt bara kommentera att jag tycker hemskt mycket om er blogg och ert sätt att skriva
Skicka en kommentar