Det började med oro och vånda. Men det är länge sedan. Våren 2008 landade hon hos oss. Fyra blev fem, frågetecken blev utropstecken och oron blev glädje.
Hej, bra länk ni lagt ut. Artikeln ger styrka åt alla håll. Det är viktigt att debatten förs och att vi visar att det inte alls är vare sig konstigt eller avvikande att leva med ett barn med DS.
Tyvärr skapar samhället allt snävare gränser mellan avvikelse och normalitet. Som adopterad kan jag ifrågasätta var vi ska dra gränsen. "Oj, barnet jag bär på visar sig ha anlag för blåa ögon, det var ju inte vad vi ville..."
Det finns säkert goda skäl för att genomgå diverse fosterdiagnostiska undersökningar, men debatten om det etiska och om människors lika värde måste följa parallellt. Så tycker jag.
Er blogg är en viktig del i att öka förståelse, kunskap och insikt i hur livet med ett barn med DS är. Att det inte är så komplicerat som fördomar gör gällande.
Oh det var fint att få ansikte på er! Vilka coola och fina föräldrar! Och kloka.
Jag bar på en sådan ilska och sorg under förra året kring hela den här fosterdiagnostiksfrågan. Och att se vad folk skrev i diverse kommentarer till artiklar var rent lamslagande. Även vissa vänners val (eller snarare resonemang) förresten.
M (min man) sade igår att han känner en sådan samhörighet med andra familjer som fått egna små masariner. Att det är något som han är så glad över. Jag är benägen att hålla med!
En sådan bra artikel och så välformulerad. Jag hoppas att andra förstår och inte bara de som redan har barn med DS. Jag har länkat artikeln i min blogg också.
Sedan var det roligt att få se ansiktena på lilla L:s föräldrar också.
Tack för att ni syns. Jag tror att ert val, att ni valde lilla L, och att ni berättar det så här fint kan inspirera många att tänka friare tankar. Att ni berättar att er beslut inte var helt enkelt känns också väldigt ärligt och förtroendeingivande.
5 kommentarer:
Hej, bra länk ni lagt ut. Artikeln ger styrka åt alla håll. Det är viktigt att debatten förs och att vi visar att det inte alls är vare sig konstigt eller avvikande att leva med ett barn med DS.
Tyvärr skapar samhället allt snävare gränser mellan avvikelse och normalitet. Som adopterad kan jag ifrågasätta var vi ska dra gränsen. "Oj, barnet jag bär på visar sig ha anlag för blåa ögon, det var ju inte vad vi ville..."
Det finns säkert goda skäl för att genomgå diverse fosterdiagnostiska undersökningar, men debatten om det etiska och om människors lika värde måste följa parallellt. Så tycker jag.
Er blogg är en viktig del i att öka förståelse, kunskap och insikt i hur livet med ett barn med DS är. Att det inte är så komplicerat som fördomar gör gällande.
//mvh Tojjan
Oh det var fint att få ansikte på er! Vilka coola och fina föräldrar! Och kloka.
Jag bar på en sådan ilska och sorg under förra året kring hela den här fosterdiagnostiksfrågan. Och att se vad folk skrev i diverse kommentarer till artiklar var rent lamslagande. Även vissa vänners val (eller snarare resonemang) förresten.
M (min man) sade igår att han känner en sådan samhörighet med andra familjer som fått egna små masariner. Att det är något som han är så glad över. Jag är benägen att hålla med!
Tojjan: Tack för feedback! Kan bara instämma i allt du säger..
Masarinmamman: Din man är en klok en! Känner likadant. För det är ju så att det bara är vi som vet som vet. Dom andra vet ju inte...
En sådan bra artikel och så välformulerad.
Jag hoppas att andra förstår och inte bara de som redan har barn med DS.
Jag har länkat artikeln i min blogg också.
Sedan var det roligt att få se ansiktena på lilla L:s föräldrar också.
/Lena
Tack för att ni syns. Jag tror att ert val, att ni valde lilla L, och att ni berättar det så här fint kan inspirera många att tänka friare tankar. Att ni berättar att er beslut inte var helt enkelt känns också väldigt ärligt och förtroendeingivande.
Skicka en kommentar