I fädrens spår

Pappa J skriver:

Har just kommit hem från ett typ träningsläger inför Vasaloppets "Öppet Spår" som jag ska åka om två veckor. Lufsade runt på mina skidor i ymnigt snöfall och motvind och hade gott om tid att tänka på livet och barnen.

Förra gången jag kom hem efter att ha varit borta några dagar minns jag den märkliga upplevelsen att kunna se Lilla L med andras ögon en kort stund. Jag såg förstås min egen dotter som vanligt. Men jag kunde också se att hon var annorlunda. Kunde se dom små tecknen på att hon har DS. Det var lite omskakande minns jag.

Den här gången var jag därför beredd. Men då jag kom hem inträffade något helt annat: Jag såg en bebis som på bara fyra dagar blivit otroligt mycket piggare och stöddigare. Plötsligt satt hon till exempel helt själv utan stöd. Och sötare än nånsin var hon när hon lite tveksamt la sig till rätta i min famn (som ju säkert kändes lite ovan för henne).

Jag kände hennes pickande lilla hjärta mot min bröstkorg och de små blå ögonen uttryckte så mýcket känslor i det ögonblicket. Eller var det kanske en spegelbild av mina egna? Det bästa med att åka bort är ändå att komma hem. I alla fall just nu.