Martina

Mamma H skriver:

I söndags sändes den sista filmen om Martina - i dag en 40-årig kvinna med Downs syndrom. Tom Allandh gör fantastiska dokumentärer, så även den här. Jag blev både glad, upprymd och sorgsen när jag såg den. Fantastiskt att se hur mycket hon har utvecklats och vad hon klarar av - eget arbete, eget boende (om än med hjälp), gympapass 1 gång/veckan, skriver dikter, spelar piano och rör sig ute i kultursvängen. Kan man önska sig mer? Den upplevda ensamheten gjorde mig sorgsen, likaså beskrivningen av att aldrig uppnå ett eget självständigt liv. Att alltid vara i behov av andras hjälp. Som tur är är jag gift med en mycket klok man. Återigen påminner han mig om hur det faktiskt är. Att Martina är Martina och Lilla L är Lilla L. Visst, samma diagnos men olika individer, olika familjer, olika nätverk, olika förutsättningar. Att uppleva ensamhet gör många människor i samhället, diagnos eller inte, säger J. Det måste inte vara så. Lilla L är dessutom född 40 år senare, det har hänt mycket - visst tror jag att vi kan komma att behöva kämpa för Lilla L men kanske inte lika mycket som Martinas mamma behövt göra. Dessutom är både J och jag bra på att kämpa och slåss för vår sak, J är ju till och med utbildad inom det och gör det hela tiden i sitt yrke.

Återigen - att leva i nuet är kärnan. Vem vet vad som händer i framtiden med någon av oss? I dag när Lilla L är 6 månader ger hon oss i familjen redan så mycket. Och det räcker väldigt långt.