måndag 15 december 2008

Propagandabarn

Det där med att få tre barn skulle ju vara en HELT annan sak. Plötsligt är det fler barn än vuxna i familjen vilket skulle öka stressen, fick vi höra från alla håll. Men med risk för att låta präktig och provocera någon: Så ÄR det faktist inte här. I alla fall inte just nu. Killarna är nio och sex. De är väldigt engagerade i L och hjälper gärna till en stund vilket:
1. Ger dom något att göra
2. Skapar en känsla av att de tar ansvar för nåt viktigt
3. Underlättar för oss.

Ikväll är ett bra exempel. Jag kom hem toktrött efter en galet stressig dag. Ville bara gå direkt i säng utan att passera vare sig barn eller kök. H skulle ut på krogen och jag var följaktligen själv med tre barn som skulle läsas saga för och läggas. Jag var mentalt rustad för ett gatlopp men istället blev det en vandring på rosor. Faktiskt. Killarna gullade med syrran i TV-soffan medan jag vilade mig en stund. När jag stekte upp min äckliga, flottiga kvällsmat hängde L i babybjörnen hos mig och killarna kollade på TV. När maten var klar hade hon somnat där i selen och kunde bara läggas över i sängen.

Mätt och belåten kunde jag i lugn och ro läsa saga för sexåringen medan 9-åringen sysselsatte sig själv. Och sedan en lång saga för den äldste där jag nästan somnade i hans säng. Och sen var det egen tid för hela slanten.

Låter jag kaxig? Låter jag självbelåten? Jo. Det gör jag såklart. Men en sån här dag kan man väl få kosta på sig det. Det kommer dagar med magsjuka, tonårsrevolter, nattliga irrfärder på jakt efter killar som man inte vet var dom är och som inte svarar i mobilen. Och massor av jobbigt. Jag lovar att berätta om det också.

Men idag var dom riktiga propagandaungar.

1 kommentar:

Anonym sa...

Gud vad skönt att få läsa ett så positivt och skönt inlägg!
Jag är själv mamma till fyra barn. Tre killar på snart nio, sex och tre år och en liten tjej med DS som fyllde sex månader igår. Oftast när man berättar om sina barn så får folk något lätt panikartat i blicken och undrar stilla hur man orkar men det är just stunder som den du beskrev som verkligen lyfter vardagen.

Jag ska då passa på när jag nu äntligen skriver att få tacka för en skön blogg. Jag hittade den här bloggen i sensomras när jag satt med vår lilla S på armen och funderade över hur livet skulle bli. Många var de sidor jag stötte på som gjorde mig deprimerad, men er sida är en liten ljusglimt av positiv vardaglighet med en liten gosig tjej med härliga storebröder. Jag kommer med glädje fortsätta läsa och kanske t o m kommentera lite då och då. Ha en härlig jul och som sagt - tack för en bra blogg!
Lotta