Pappa J skriver:
Lilla L:s ena brorsa, M, älskade verkligen sin hoppgunga. Som han studsade i den där. Har fina minnen från första året med honom när han var ungefär lika gammal som Lilla L är nu: Långa frukostar med färskpressad juice och morgontidningen från pärm till pärm. Allt medan han - hoppade. Och skrattade.
Är ju snudd på ofrånkomligt att inte jämföra lite fast man inte borde. Det blir något ängsligt och lite destruktivt över det där jämförandet. För innerst inne vet man ju att hon kommer att lära sig allt senare än vad H & M gjort. Och att glappet mellan hennes utveckling och deras kommer att öka med tiden. Men ändå hoppas man. Och jämför. Och hoppas igen. På nån slags mirakel.
Hur som helst så har jag krängt ner henne i hoppgungan ett par gånger de senaste veckorna för att se vad som skulle hända. Och det var kanske inte ett mirakel precis. Men väl mer än jag hoppades på. För även om hon inte precis hoppar och studsar så är hon lika glad som han var. Och håller sitt goda humör nästan lika länge. Hon snurrar lite fram och tillbaka. Gör sitt pruttljud med munnen som är så kul just nu. Och den färskpressade juicen smakar faktiskt lika bra nu som då. Bara lite annorlunda.
Så det finns kanske hopp ändå.
1 kommentar:
Hon kommer hoppa, jag lovar. Det tar bara lite tid. Elsan älskade sin hoppgunga. Nästan mer och under längre period än storebror som var en riktig hoppare.
Skicka en kommentar