Silvermedaljen

Pappa J skriver:

Den gamla klyschan om kvalitetstid har som bekant aldrig stämt med verkligheten. Inte heller med Lilla L. Det är obestridligen så att hennes mamma tillbringar mer tid med henne än vad jag gör. Och det märks.

För att Lilla L inte ska bli helt beroende av sin mamma (och därmed göra att hennes mamma blir fjättrad vid henne 24 timmar om dygnet) ser vi till att variera vem som lägger henne. Ibland mamma H. Ibland jag.

Det är två helt olika historier: När hon ska sova med sin mamma jollrar hon och pillar förstrött på H:s ansikte. Ska man höra några ljud inifrån sovrummet måste man trycka örat tätt mot dörren. Då hör man vällustiga mysljud a´la "ga-ga-ga, ma-ma-ma" (och förstås de ständiga pruttljuden som hon fortfarande gör med munnen när hon är riktigt nöjd).

När jag ska lägga henne ser jag ångesten i hennes ögon så fort vi kommer in i sovrummet. Hon ser ut som någon som just insett att hon har blivit lurad. Och ungefär samtidigt som hennes huvud försiktigt landar på huvudkudden börjar skrikandet. Stötvis. Stegrande. Till sist brukar hon ändå börja andas sovtungt. Men så fort hon öppnar ögonen och får se mig där börjar skrikandet igen. Tills hon till sist resignerar och somnar.

Idag när jag låg där inne - i vad som kändes som en evighet - fick jag en knäpp liknelse i huvudet. En kvinna som inte älskar sin man måste fantisera om någon annan i sängen för att stå ut. Lilla L verkar använda samma strategi: Hon agerar som om hon låtsas att det ÄR mamma som ligger där för att kunna somna. Så det gäller att få henne att blunda. Och avstå från att sjunga vaggvisor. Då blir hon bara påmind om den bistra verkligheten.

Kan inte vänta tills det är min tur att vara hemma. Då ska jag erövra hennes guldmedalj! Till dess får jag vackert stå där med silvret. Men att vara tvåa är ändå inte så illa. Det kunde vara värre.