Mamma H skriver;
Lilla L har i sitt hittills relativt korta liv alltid varit en otrolig mammagris. Den största mammagris vi haft i den här familjen faktiskt. Och om hon varit tveksam till pappan så är det ingenting mot hur misstänksam hon är mot övriga utanför familjen. Vår dotter är helt enkelt blyg, reserverad och med en stor portion integritet. Något som inte alls behöver vara dåligt, tvärtom. Lite festligt är det med tanke på alla klyschor man hör om personer med ds. Att dom ska vara så glada, sociala och lätta att få kontakt med. Ja, det stämmer i alla fall inte på Lilla L. Jag var nästan orolig för hur det skulle gå när jag började arbeta igen och när pappan skulle vara hemma med Lilla L. Och så går det hur bra som helst. Det är mys hela dagarna igenom. Nuförtiden smilar Lilla L upp sig så fort pappa J kommer i närheten. Det bjuds på pussar till höger och vänster. Och från läggningarna med pappa J hörs inte ett knyst längre. Bara mys. Både mamman och pappan drar en suck av lättnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar