söndag 27 september 2009

Konsten att anpassa sig

Pappa J skriver:

Föräldrar är ofta fixerade vid hur deras spädbarn utvecklas jämfört med andra. Om ens barn till exempel går tidigare än andra så blir man självklart lite stolt. Och börjar barnet prata när andras barn fortfarande knappt kan säga "dadda" så är man förstås nöjd. Det finns något väldigt naturligt i det där eftersom varje sådant steg i barnets utveckling bekräftar att allt är normalt.

Men för oss som har barn med en utvecklingsstörning blir det där så mycket mer laddat. Normalt vet vi redan att det inte blir. Frågan är bara hur onormalt. Till skillnad från föräldrar till "normalstörda" barn så kan vi ju faktiskt inte helt säkert räkna med att vårt barn ens kommer prata. Någonsin. Och även om man försöker hålla den i från sig så molar den ju där i maggropen: Oron för att ens barn ska visa sig ha en mer allvarlig utvecklingsstörning.

Det är lätt att fastna i ett sökande efter tecken som tyder på att det inte är så farligt. Men nu när jag för första gången tillbringar i stort sett all vaken tid tillsammans med Lilla L börjar det där sakta att kännas mindre viktigt. De senaste veckorna har jag känt att jag är inne i en process av anpassning. För varje dag som går tycker jag att jag ser henne mer som den hon är snarare än den jag kanske hoppas att hon ska bli. Och för varje sådant steg jag tar känns allt lite bättre.

Så ännu en gång har vår Lilla L lärt mig en allmän visdom. För att acceptera sina barn precis som dom är ju precis lika viktigt med alla barn. DS eller ej.

3 kommentarer:

Lotta sa...

Jag vill bara göra en tummen upp! Mycket kloka ord och något man måste jobba ständigt med - hur fördomsfri man än ser sig.

Lilla L sa...

Hej Lotta! Hur går det med lill-tjejen? Har hon börjat dagis ännu?

/Helena

Anonym sa...

Hej pappa J!
Din text fick mig att minnas när en specialpedagog från Habiliteringen var hemma hos oss. Irma var 6 månader ungefär. Jag pratade med specialpedagogen om att jag ville att Irma skulle utvecklas bra och inte bli en grönsak. Jag sa faktiskt så, och ryser när jag skriver det nu. Specialpedagogen, som själv har en multihandikappad vuxen son, tittade mig djupt i ögonen och sa med en röst som inte lämnade utrymme för något tvivel: "Det finns inga grönsaker."
Hennes uttalande hjälpte mig att tänka i bättre banor.
Hilsen, Malin.