Pappa J skriver:
I samband med bloggens 1-åriga jubileum satt jag och gick igenom det senaste årets inlägg och bilder. Ett inlägg som särskilt fastnade var detta .
Det handlar om den jobbiga situation som ibland kunde uppstå när någon vi inte kände så väl träffade vårt barn för första gången. Om de inte såg att Lilla L hade DS - skulle vi säga något om det? Eller bara låta det vara?
Ett lite löjligt problem på ett sätt. Men ibland känner man ju inte för att vara förälder till ett annorlunda barn utan vill bara "smälta in". Och om folk inte själva frågade - varför skulle vi direkt sätta en DS-etikett på henne? Kanske skulle det skymma deras första intryck av henne.
Jag tycker fortfarande att Lilla L är precis lika oemotståndligt söt som hon var första gången jag såg henne. Och jag misstänker att jag alltid kommer att se henne precis så. Däremot är det där problemet som vi tog upp då på väg att försvinna. För ju äldre barnen blir desto mer utpräglade blir ju deras drag. Så även de speciella drag som är förknippade med Downs syndrom.
Jag har alltid tyckt om dom dragen. Även långt innan jag fick L att titta på. Så för mig är det mest skönt att inte behöva fundera på om människor vi möter vet och förstår.
Det gör dom och det känns bara bra.
4 kommentarer:
Visst är det så. Men samtidigt är ju barn med ds inte alls särskilt lika varandra. Om man tittar förbi ds-dragen ser man tydligt de personliga dragen som är gemensamma med mamma, pappa och syskon.
Jo absolut. Så är det ju. Men innan vi fick vår lilla L hade jag aldrig sett mer än ett DS-barn åt gången. Nu när jag har träffat hela grupper samtidigt så är det precis som du säger. Om barnen ställde sig i ena hörnet och föräldrarna i det andra skulle det ändå vara busenkelt att para ihop rätt barn med rätt föräldrar.
...och syskon! Det är kul att man så kul att man lätt kan se släktskapet om man bara ser förbi den lilla fladdrande tungan och de mandelformade ögonen - som är så söta.
Skicka en kommentar