Allt är relativt - och inte

Pappa J skriver:

Det kändes som en vanlig myskväll förutom att vi saknade två av fem familjemedlemmar, men ändå. På TV:n Idol, i skålarna chips och godis. Lilla L som vanligt omåttligt glad över att få mumsa på några chips och känna sig som en i gänget på fredagskvällen. För varje timme återerövrar hon bit för bit av sin gamla personlighet.

Själv drabbas jag av återkommande overklighetskänslor när jag tänker på att det bara var två dygn sedan narkosläkaren sänkte dosen sömnmedel och Lilla L slog upp sina blå. Hon tvekade några minuter innan hon lät respiratorn ta ledigt och bestämde sig för att börja dra egna andetag igen. Ibland är jag tvungen att titta på bandaget för att förvissa mig om varför vi är här.

Samtidigt har vi mött så många här som påminner en om den gamla klyschan i rubriken: För som vanligt är ju allt relativt. Det finns alltid de som har det värre. Flera som vi har träffat är här för tredje och fjärde gången. Antingen för att föregående operation inte riktigt lyckades, men oftare för att graden av hjärtfel hos deras barn är så allvarlig att det krävs flera operationer med månader, eller rent av år, av vila emellan.

Några saker har vi alla hur som helst gemensamt. Som de sömnlösa nätterna inför operationen och den gränslösa tacksamheten till sjukvårdens alla vardagshjältar. För även om det alltid finns de som har det värre så är man aldrig så sårbar som när ens eget barn är i fara.

I det avseendet är inget relativt.