onsdag 22 oktober 2008

Teckenbryderi

Pappa J skriver:

Redan när Lilla L låg i magen läste vi en hel del om Karlstadmodellen där stödtecken (TAKK) är en viktig del. TAKK skiljer sig från det teckenspråk som hörselskadade använder eftersom det inte ersätter det talade språket utan bara understödjer det. Forskning visar att man på så vis snabbar på och underlättar talutvecklingen hos barn med en språkstörning (vilket barn med DS ofta har).

Den här kunskapen har vi alltså haft länge. Vi har också köpt en CD-romskiva där man pedagogiskt kan lära sig alla möjliga tecken. Vi har börjat med de självklara (mamma, pappa, äta, sova och några till).

Vi har fått höra av dom som kan detta att vi ska teckna ungefär lika mycket till Lilla L som vi har pratat med våra andra barn. MEN om vårt talade språk till våra andra barn hade varit lika ordfattigt som vårt tecknade språk är till Lilla L nu - ja då hade det låtit ungefär så här: "pappa, mamma, trött, sova, hungrig trött?"

Och ärligt talat så var det väl lite mer svada än så med dom. Vi pratar förstås lika mycket med Lilla L som vi gjorde med pojkarna. Men vi sätter inte tecken på alla dom orden trots att vi borde. Och varför gör vi då inte det? Ja, det finns väl flera svar. Ett är kanske ren lättja. Men ett annat är den tröskel man ska över innan det känns helt naturligt. Först ska man komma över den hemma. Sen ska man över den när man är ute i offentliga miljöer. Och där har vi en lång väg kvar.

Men vi har - som det brukar heta - sjukdomsinsikt. Och jobbar på problemet. Tacksamma för era erfarenheter av detta och även lite tips om hur man snabbare kommer över tröskeln.

3 kommentarer:

Mia sa...

Så här gjorde jag: i början försökte jag teckna alla (nåja..) ord men sen la jag ner det eftersom när jag tecknat klart alla ord var inte sonen ens i närheten av att titta på mig. Sen började jag med att teckna ord som är viktiga, och som han ska kunna förmedla själv. Ord som sova, äta, skor, hatt, lampa, katt, hund, bil och andra jämförbara vardagsord.

Då först märkte jag att han snappade upp orden eftersom det oftast hände nåt konkret som mat - äta, sova - läggdags, bil - åka bil, skor - klä på sig, hatt - se på Sånghattenfilmen.

Nu är han 1½ år och kan ungefär 15 tecken som han använder. Mest använder vi äta, sova, bil, skor och hatt.

Lycka till med hur ni än gör!

Grodansmamma sa...

Vi försöker teckna mer och mer eftersom Elsa snappar så snabbt. Hennes teckenförråd är nu stort och det blir snabbt fler. Ju mer man lär sig och ju mer gensvar man får desto roligare är det.
Elsa fick sin första gomplatta när hon var 4 månader och vi har försökt ha den i nästan varje dag. Dels tycker jag att hon har sin tunga lite mer vilande på underläppen när vi inte använt den och dels tycker vi oss höra att det är bra för hennes ljudande. Kram

Ulla sa...

Vi, eller rättare sagt jag, tecknade efter ett tag ord så som Imsavimsa beskriver. Pappan i familjen hade väldigt svårt att få till tecknandet. Just för att han upplevde det som onaturligt. Lite tecknade han iaf, men ju äldre L blev desto mindre tecknade han. Hon förstår ju vad jag menar ändå, sa han. Och det gjorde hon ju också. Det tar tid att komma in i tecknandet och få det att bli naturligt. Men ju mer barnet visar att det förstår och man kan kommunicera på det viset, desto lättare blir det. Lycka till.