Mamma H skriver:
Många barn med ds har låg muskeltonus och är därför mjukare i kroppen än "vanliga barn". Lite ostyrigare helt enkelt. Lilla L är verkligen mjuk. Mjuk som jello. Denna mjukhet gör att vi nästan vill krama ihjäl henne, alla fyra. Hon är så otroligt gosig att krama. Mjukheten till trots kämpar hon på den röda mattan och klarar av att lyfta sitt vackra huvud högre och högre och längre tid för var gång. Det är fantastiskt att se. Men ibland undrar jag - hur ska det gå till när hon en dag ska upp och gå på dom där små mjuka benen?
5 kommentarer:
precis så trodde jag också. han kommer aldrig att kunna sitta eller ännu mindre gå :. Nu springer han nästan framåt när han håller i våra händer, styrkan är det inte alls fel på, måste bara jobba lite på balansen så kommer han sticka åt både det ena och andra hållet :) Så tids nog kommer det :)
kram kram
Jag vill oxå krama!!
Den tjejen kommer ha både spring i benen och bus i blicken... det vet jag!
Kram från en längtande moster
Håller med att mjukt är mysigt, eller "mystonus" som Masarinmamman kallar det: http://masarinmamman.wordpress.com/2008/02/20/mystonus/ !
Kolla också in Prince Vince när han börjar gå: http://christinamolin.wordpress.com/2008/01/07/the-bad-the-good/ !
Sitter och minns och blir rörd när jag läser om er mjuka goa tjej. Snorpan tog sina första steg i badrummet. Hon höll i en tuss toalettpapper som hon upplevde att hon fick väldigt bra stöd av :-). Pappa P ropade: "Hon går!" Jag glömmer det aldrig. Snorpan var ca 1 år och nio månader då.
Mystonus var ordet sa Bull! Och det gör det nästan omöjligt att inte kramas galet mycket :-)
Skicka en kommentar