Pappa J skriver:
Jag funderade mycket på hur det skulle vara att ha ett barn med DS innan. Vad skulle vara annorlunda? Hur skulle jag förhålla mig till att mitt barn inte skulle utvecklas i samma takt som sina jämnåriga kompisar?
Men ännu en gång har jag fått lära mig en sån där evig visdom: Att lyckan är beroende av förhållandet mellan förväntningar och den upplevda verkligheten. Ni har säkert någon gång gått på bio för att se en film som alla era vänner har sagt ska vara "så fantastiskt bra". Sen går ni dit med era höga förväntningar och tycker att "jo visst var den bra, men SÅ fantastisk var den väl inte". Så känner man sig ändå lite blåst på något och därmed missnöjd.
Med Lilla L är det likadant fast tvärtom: Alla saker hon lär sig som sker i normal takt blir en stor källa till glädje eftersom hon överträffar våra förväntningar. När hon till exempel ler och skrattar mot oss ungefär vid samma ålder som "normala" barn gör det. Eller när hon vänder sig från mage till rygg och tillbaka igen vid tre månaders ålder. Då blir vi stolta och rent av lite överraskade över vad hon kan.
Men man får förstås akta sig så att man inte har en sorts extra låg "DS-förväntning" på henne genom hela livet. För då kommer hon inte att nå sin högsta potential. Så det är som allt annat i livet. En balansgång.
1 kommentar:
Jag har tvillingar och jag får verkligen ibland tänka efter ordentligt för framstegen som Agnes gör (ej DS) så blir jag så klart jätte glad men det är ju liksom normalt men när sedan Linnéa gör framsteg så blir jag rörd, super glad och helt underbart lycklig. Detta är känslor jag måste tygla för att inte göra Agnes lessen plus att jag får en tankeställare att Linnéa kan massor som jag innan mitt DS barn kom inte trodde att personer med DS kunde.
Det är svårt att förklara denna känsla men hoppas ni som läser förstår.
Skicka en kommentar